Detta är ett utdrag ur ett längre reportage i tre delar

Under sex månader följde vi Annika Hildebrands väg mot döden. Från planeringen av hennes självmord och fram till begravningen.

Vi har talat med flera personer i Annikas närhet om hennes planer under arbetets gång. De förblir anonyma i det här reportaget. Hon hade inga barn. Det var Annikas önskan att reportaget skulle publiceras efter hennes begravning. Bilder som publicerats är tagna i enlighet med Annikas vilja.

De senaste åren har sjukdomarna hopat sig. Blodcancer, polyneuropati – en sjukdom där kroppens nervtrådar försvagas och musklerna förtvinar – och under hösten fick hon reda på att tumören i urinblåsan kommit tillbaka.

– Det blev helt tyst när den dök upp på skärmen. Läkarna visste inte vad de skulle säga. Men jag kände igen den direkt. Det är så irriterande, den ser så gullig ut. Som en liten sjöstjärna.

Ingen av de här sjukdomarna kommer döda henne den närmaste tiden. Men i den mån de kan behandlas så kommer det vara utdraget, smärtsamt och – framför allt – tröttsamt.

Kanske klarar hon behandlingarna. Kanske inte. Gör hon det är hon antagligen över nittio när allt är klart. Om det inte dykt upp något annat djävulskap i kroppen innan dess. Därför har hon bestämt sig för att det får räcka nu.

Innan vi går vidare ska vi nog tala om elefanten i rummet. Varför får vi vara med?

– Jag hade ställt mig naken och skrikit på Sergels torg om jag kunnat. Så förbannad är jag. Varför kan jag inte få dö på ett värdigt sätt?

Alexander Bönke & Stefan Wennman

► Läs hela reportaget på Aftonbladet (2025-05-24)