(detta är ett utdrag från en längre artikel)

Annika Hildebrand var 87 år och hade två sorters cancer och en nervsjukdom. Allt som återstod var utdraget lidande. Med sin historia hoppades hon kunna få i gång en debatt om dödshjälp.

Den medicinska utvecklingen går så fort, och etiken verkar inte riktigt hänga med. För vi kan överleva allt fler saker i stunden, köpa oss tid. Men ingen tycks stanna upp och fråga: Vill vi det?

Annika Hildebrand var 87 år fyllda och hade två sorters cancer. Dessutom hade hon polyneuropati, som får nervtrådarna att försvagas och musklerna att förtvina. Inget av detta behövde nödvändigtvis leda till döden inom en snar framtid, men behandlingen skulle bli utdragen och plågsam, och den skulle inte bota henne.

Hon ville inte.

Och hon var så förbannad, berättade hon i Aftonbladets stora reportage (25/5). Att hon inte bara kunde få en spruta och somna in i stillhet! I stället skulle hon bli tvungen att dra ihop en dödscocktail på egen hand, kanske inte hinna få i sig hela innan hon domnade bort. Det är lätt att förstå oron: Tänk att försöka göra slut på en utdragen plåga men vakna igen, med kroppen än mer förstörd, försmädligt vid liv.

Dödshjälpsmotståndarna är stumma inför sådant. De svarar bara just: liv. Men även om liv är en grundläggande drift i människan så är det inte alltid svaret. Åtminstone inte för alla.

Annika Hildebrand samlade sina nära och kära, de drack vin och pratade minnen, tog farväl. Men i sin sista stund vågade hon inte ha någon hos sig, av juridiska skäl. Så satt hon till sist där ensam och stressade med sina piller, 77 stycken hade hon samlat på sig, hon svalde dem med yoghurt.

Lisa Magnusson

► Läs hela artikeln på Dagens Nyheter (2025-05-26)