Förra hösten vädjade 97-årige Rolf i flera dagar om att få dö. Till slut uppfyllde sonen Anders sin pappas önskemål – och greps därefter för mord. DN har följt Anders under en historisk rättsprocess.
– Jag kommer alltid att stå för vad jag har gjort. Mitt samvete kräver det, säger han.
Strax efter klockan 14 en dag i oktober 2024 bestämmer sig Anders. Han tar tag om sin pappa Rolfs mun och näsa och täpper till luftvägarna. Den gamle lyfter sina armar för att freda sig.
Anders lutar sig framåt och talar i sin pappas öra.
– Det är nu jag hjälper dig att dö.
Pappan lägger sakta ner sina armar.
När han är säker på att det är över släpper Anders taget. Han pussar och kramar sin pappa och sjunker ihop på en stol.
Han gråter. Men han ångrar sig inte.
Några minuter senare kommer Anders syster Maria in genom dörren.
– Jag förstår, säger hon och kramar om sin bror.
Sedan trycker Anders på larmet som hänger i en sladd från väggen.
Det är så Anders minns den där dagen i höstas på avdelningen för palliativ vård på ett sjukhus i Stockholmstrakten.
En undersköterska har hört larmet och kommer till rummet. På sängkanten sitter Anders. Maria står på andra sidan och stryker sin pappa över håret.
– Jag har avslutat min pappas liv, säger Anders.
Det tar några sekunder för undersköterskan att ta in budskapet. Sedan rusar hon till mötesrummet längre bort i korridoren och berättar för kollegorna vad som har hänt.
– Du måste ha hört fel, säger en kollega.
En efter en kommer fler släktingar in i rummet där Rolf ligger.
När överläkaren strax därefter ansluter är Anders blek. Han sitter nedsjunken i en stol, men talar tydligt:
– Min pappa ville att jag skulle hjälpa honom. Jag gjorde som han sa. Jag uppfyllde hans sista önskan.
Klockan 14.20 dödförklarar överläkaren Rolf.
När den första polispatrullen kommer sitter fem nära släktingar runt Rolfs säng. En teddybjörn ligger vid den dödes huvud. Flera gråter stilla och de anhöriga turas om att hålla Rolfs kallnande händer innan ytterligare patruller ansluter.
Klockan 15.16 grips Anders misstänkt för mord och ett tiotal poliser rör sig nu på avdelningen för att säkra brottsplatsen. Anders tas till ett avsides rum och förhörs.
Familjen bodde på 1960-talet i en lägenhet i en Stockholmsförort. Mamma Lisbeth var en pratglad och positiv hemmafru som hade bra kontakt med de andra i området.
Pappa Rolf jobbade som hantverkare och det blev ofta långa dagar. Anders och hans äldre syskon Maria och Johan minns en snäll och omtänksam pappa som alltid var mån om att barnen hade det bra. Men han ville ha ordning och reda.
– Dojorna stod nästan aldrig där de skulle stå och jackan hängde i hans ögon nästan aldrig rätt, säger Johan.
Det var en fin uppväxt, enligt syskonen. Men föräldrarna gled isär, och i början av 70-talet skilde de sig.
– Farsan var tokkommunist på 60-talet. Och jag är tvärtom. Han var så arg på mig vid ett tillfälle och sa: ”När du knackar på dörren till Sankte Per så kommer han fan inte att öppna, ska du veta”, säger Anders.
Anders är rättfram. Johan och Maria är snarare diplomatiskt sinnade och håller inte med om beskrivningen av pappans politiska övertygelse.
– De som känner mig vet hur jag är. Jag säger som jag tycker, säger Anders.
Och han talar väl om sin pappa.
Rolf kunde uppfattas som tystlåten, enligt syskonen. Samtidigt hade han en obändig vilja och starka åsikter, inte minst i samhällsfrågor – och om vilka regler som gällde i familjen. Bilden blir tydlig när syskonen berättar historia efter historia om honom.
– Jag ringde farsan och sa att jag ville köpa en bil. Det var väl 1975 ungefär. 14 000 spänn skulle de ha. Men när han fick höra att det var en amerikanare så hördes bara ett klick, säger Johan.
Syskonen skrattar tillsammans åt minnena, och hur pappans tjat om ordning satte sina spår.
– När man sätter sig i bilen så klappar man sådär med fötterna mot varandra för att få bort snön. Jag kan komma på mig själv med att jag fortfarande gör det, säger Maria.
Rolf började fundera på om livet var värt att leva när han flyttade till ett äldreboende 2021.
Men fram till dess hade han njutit av livet som pensionär. Han hade gjort många utlandsresor tillsammans med sin sambo Britta. Han var samhällsintresserad och hade läst mycket. Men när synen blev sämre ändrades något.
– Det blev tydligt när de var på en skidresa. Han kunde ju inte se ojämnheterna i snön ordentligt så han föll och skadade sig, säger Johan.
Efter händelsen slutade han läsa och började i stället lyssna på ljudböcker. På äldreboendet försvann hans energi snabbt. Han var då 94 och hälsan hade börjat svikta.
– Han tappade liksom livsgnistan och slutade lyssna. Han började prata om kyrkogården och om det inte var dags snart, säger Anders.
En morgon i slutet av september 2024 föll Rolf illa på sitt rum och lårbenet knäcktes. Smärtorna var så kraftiga att ambulanspersonalen inte lyckades få kontakt med honom. En natt några dagar senare flyttades han till den palliativa avdelningen. Anders och andra i familjen vakade i timtal vid den gamles sida.
– Han började skrika. Han ville att personalen skulle döda honom. Och han krävde att jag skulle göra det, säger Anders.
Rolf upprepade sina önskemål om att få dö så fort han hörde att någon var i närheten. Britta, de tre barnen Johan, Maria och Anders och två av barnbarnen berättar att Rolf bad dem att döda honom. För polisen vittnar även personal på den palliativa avdelningen om de ständiga kraven som Rolf skrek ut. Men fanns det egentligen någon möjlighet att tillmötesgå Rolfs önskan?
Den centerpartistiska riksdagsledamoten Niels Paarup-Petersen reagerar starkt på historien om Rolfs öde när DN beskriver händelsen.
– Det är den sista friheten att få välja när man ska dö. Men det ska självklart ske under rätt förutsättningar. Det ska inte vara så att man kväver någon.
Han sitter i styrelsen för organisationen Rätten till en värdig död, RTVD, som arbetar för att personer som önskar att man ska kunna få ett ”värdigt avslut på livet” genom lagreglerad dödshjälp. RTVD, som är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation, vill att regeringen utreder frågan. Numera är samtliga partier förutom Socialdemokraterna och Kristdemokraterna också positiva till en sådan utredning – men ännu har inget hänt.
– Jag tycker att det är absurt att det inte utreds. Vi måste alla dö. Men frågan är: Ska vi behöva lida på vägen dit? undrar Niels Paarup-Petersen.
Adam Svensson