Rätten till en värdig död svarar Sanna Samuelsson – som ger slutreplik
REPLIK I Aftonbladet Kultur varnar Sanna Samuelsson för att idén om ”självvald död” riskerar att bli ett uttryck för ett samhälle som inte längre orkar ta hand om gamla, sjuka och funktionshindrade. Men hennes resonemang reducerar frågan om dödshjälp till en välfärdsfråga. Dödshjälp handlar inte om resurser – utan om rätten till självbestämmande när livet blivit outhärdligt. Att vilja dö är inte alltid ett rop på hjälp, utan ibland en önskan att avsluta livet med värdighet.
Europadomstolen har slagit fast att rätten att bestämma när och hur man vill dö ingår i rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det är alltså en erkänd mänsklig rättighet, inte en radikal idé. Sverige har undertecknat konventionen men agerar som om denna rätt inte existerar. Läkare som hjälper svårt sjuka att avsluta livet riskerar sin legitimation – vilket i praktiken gör rätten omöjlig att utöva.
Samuelsson frågar hur man kan diskutera rätten att dö om man inte kan erbjuda ett värdigt liv. Men rätten till vård och omsorg och rätten att dö står inte i motsats till varandra – de förutsätter varandra. Ingen ska välja döden på grund av bristande vård men den som trots god vård eller omsorg inte längre vill tvingas lida måste respekteras. I länder med laglig dödshjälp är det inte utsatta som söker den, utan människor med obotliga sjukdomar vars lidande inte längre går att lindra. Det är det lidandet vi måste våga tala om – det som sakta utplånar det som gör livet till liv.
Kritiker pekar ofta på Kanada och Nederländerna som varnande exempel, i regel dock utan nyanser. Men i dessa och många andra länder är dödshjälpen noggrant reglerad, med flera oberoende medicinska bedömningar och effektiva kontrollsystem. Det går att lagstifta utan att ”öppna dörren på vid gavel” – att skydda både den som vill leva och den som vill dö.
Det är ironiskt att just Sverige, landet som gjort valfrihet till ideologi och där 80 procent av befolkningen stödjer dödshjälp, vägrar acceptera valfrihet just i livets slut.
Modern medicin förlänger livet bortom vad som tidigare var möjligt men riskerar samtidigt att göra döendet till ett misslyckande. Att låta människor välja när de vill dö är inte att ge upp hoppet utan att återge döden en mänsklig dimension. De som väljer dödshjälp beskriver ofta lugn och trygghet; de vet att det finns en utväg ur lidandet. Här i landet fortsätter vi dock att debattera utan att agera. Vi blundar för att endast resursstarka personer kan resa till Schweiz för att dö samtidigt som andra får finna sig i att lida till sista andetaget. Vi talar om värdighet men vågar inte ge den juridisk form. Det är dags att sluta gömma sig bakom etiska dimridåer – döden är en del av livet. Alla åkommor går inte att bota. Allt lidande går inte att lindra. När ska svenska politiker inse det?
Rätten till dödshjälp står inte i motsats till rätten till vård. De är båda uttryck för samma princip: att varje människa ska få bestämma över sin kropp, sitt liv och sin död. Ett samhälle som värnar människovärdet måste kunna säga två saker samtidigt: Ingen ska behöva dö för att slippa lidande som går att lindra – men ingen ska heller tvingas leva i lidande som inte längre går att uthärda. Dödshjälp är inte en kapitulation, utan en sista akt av mänsklig frihet – och kanske just där finns insikten om vad ett värdigt liv egentligen betyder.
Styrelsen för Rätten till en värdig död (RTVD):
Aud Sjökvist, ordförande
Rolf Ahlzén, vice ordförande
Yasmine Bladelius
Teodor Challis
Marcus Emas
Walter Guldbrandzén
Matts Gustafsson
Niels Paarup-Petersen
Viktoria Södergren
Läs artikeln i sin helhet på aftonbladet.se (2025-11-06)