Martin Larsson är 28 år och bor i Jokkmokk (DN 31/3). Han drabbades för åtta år sedan av multipel skleros (ms). Han är så pass dålig nu att han behöver rullstol och hemtjänst. Som han säger, hemtjänst när man är 28 år går ju inte ihop. Martin är fullt införstådd med att han inte kommer att klara detta.

Han har blivit medlem i en dödshjälpsklinik i Schweiz. Han säger att ”tanken på att skriva in mig på en dödshjälpsklinik har känts overklig men jag känner ett lugn nu. Jag har aldrig övervägt självmord eftersom jag skulle lämna mina anhöriga med många frågor. Det här bli mer värdigt på något vis.”

Jag är för självbestämmande vid livets slut och för aktiv dödshjälp, eutanasi. Jag vill ha ett värdigt slut på livet, fritt från ångest och smärta. Och framför allt vill jag inte törsta och svälta mig till döds. För det är det som inträffar när behandlingen sätts ut och intag av mat och dryck upphör.

Tiden för individen är naturligtvis olika beroende på grundsjukdom, men rör sig om några dagar till cirka en vecka. Och varför inte då vid en bestämd tidpunkt? Lugnt och värdigt! Jag brukar säga en fredag klockan 14. Mina nära och kära ska vara där. Jag vill ha någon att hålla i hand. Får en injektion och seglar i väg. Inte klockan 04 när alla sover. Uppståndelse när alla vaknar och besvikelse över att inte ha varit närvarande. Livet kan börja vid en bestämd tidpunkt, kejsarsnitt, och måste rimligtvis kunna avslutas vid en bestämd tidpunkt.

Denna önskan ska vara inskriven i ett juridiskt bindande livsslutsdirektiv fattat av mig i levande livet. Och jag har en diagnos med dödlig utgång, inte behandlingsbar. Jag tror inte Sankte Per står och väntar på mig vid himlaporten. ”Hur har resan hit varit, Göran?” ”Hemsk, men värd varje sekund, Per.” Den som tror så får ju sin önskan uppfylld, så varför kan inte jag då få min uppfylld? Lugnt och värdigt vid en bestämd tidpunkt.

När ska dödshjälp kunna ges och till vem? Jag har länge förespråkat en parlamentarisk utredning. När enkäter görs bland befolkningen är 70–80 procent för självbestämmande vid livets slut. Du ska ha en dödlig diagnos som inte är behandlingsbar. Livet rinner helt enkelt ut och du vill göra det på ett värdigt sätt. Depression kan vara en dödlig sjukdom om du inte behandlar den. Trött på livet är inte en diagnos liksom ett eventuellt handikapp av något slag. Allt detta ska vara inskrivet i ett juridiskt bindande livsslutsdirektiv fattat vid dina sunda vätskor. Inte när du är påverkad av farmaka utan genomtänkt i levande livet.

Det finns en behandling som är tilltalande, terminal sedering. Det betyder att du får sova dig in i döden. Dock, som jag skrivit ovan, betyder det att du törstar och svälter dig till döds, och det vill inte jag. Förvisso hamnar jag i en kolsyrenarkos och märker inget, men vetskapen att så är fallet är inte värdigt. En behandling kan påbörjas och måste självfallet även kunna avslutas. Varför inte då bestämma en tidpunkt på dygnet då detta görs? Lugnt och värdigt med de som jag vill avsluta livet med. Detta måste väl ändå vara en mänsklig rättighet. Eller?

Det är dags att utreda vad som menas med dödshjälp så att debatten om ”det sluttande planet” kan läggas åt sidan. En parlamentarisk utredning kan klargöra begreppet och varför inte låta väljarna sedan ta ställning i ett kommande val. Det är ju ändå vi väljare som så småningom ska dö.

Göran Thingwall, läkare i Solna

Läs artikeln i sin helhet på dn.se (2026-04-04)