När politiken vägrar att ens utreda frågan om assisterat döende försvinner inte människors lidande eller rädsla. Det är inte så att staten genom att säga nej till dödshjälp kan ställa sig utanför det moraliska dilemmat, skriver Aud Sjökvist.
Det är något märkligt med den svenska debatten om dödshjälp. Eller kanske snarare med frånvaron av debatt.
I de flesta opinionsundersökningar svarar en klar majoritet av svenska folket att de vill se någon form av legalisering av assisterad dödshjälp under tydliga och strikt reglerade former. Detta gäller även många väljare inom partier vars ledningar i dag motsätter sig varje förändring.
Att Kristdemokraterna säger nej är i någon mening lätt att förstå. Partiet utgår från en religiöst grundad idé om människolivets okränkbarhet och från en tradition där vårdens uppgift aldrig får vara att medverka till att avsluta liv. Man kan dela eller inte dela den uppfattningen men den är åtminstone ideologiskt sammanhängande.
Svårare att förstå är Socialdemokraternas hållning. Inte bara att partiet säger nej till dödshjälp utan att man också vill undvika själva diskussionen. Det är märkligt därför att en stor del av partiets egna väljare vill att frågan ska utredas och att obotligt sjuka och svårt lidande människor ska få möjlighet att själva bestämma över livets slut.
Den amerikanske Nobelpristagaren i ekonomi Alvin Roth har i sin nya bok ”Moral Economics” och i samtal kring den ett resonemang som är intressant också för den svenska debatten.
Roth argumenterar inte i första hand för eller emot dödshjälp som moralisk princip. I stället undersöker han hur samhällen hanterar det han kallar ”repugnant transactions” – handlingar som vissa människor uppfattar som djupt moraliskt stötande medan andra ser dem som uttryck för autonomi, medkänsla och mänsklig värdighet. Hans viktigaste poäng är kanske denna: ett förbud är också ett moraliskt val – och även det valet får konsekvenser.
Roth använder ibland ett språk som kan låta ovant i den här typen av diskussioner. Han talar om konsekvenserna som samhällets ”kostnader” för att inte vilja diskutera eller tillåta vissa handlingar. Med det menar han inte ekonomiska kostnader i snäv mening utan mänskliga och sociala konsekvenser.
När politiken vägrar att ens utreda frågan om assisterat döende försvinner inte människors lidande, rädsla eller önskan om självbestämmande. Kostnaderna finns fortfarande där – men de bärs i stället av svårt sjuka människor, deras anhöriga och ibland också av vårdpersonal som tvingas navigera i etiska gråzoner. Detta är ett perspektiv som borde tas på större allvar också i Sverige.
I den svenska debatten talas det ofta som om dagens ordning vore neutral. Som om staten genom att säga nej till dödshjälp ställer sig utanför det moraliska dilemmat. Men så är det naturligtvis inte – ett förbud innebär också beslut. Det innebär att människor kan tvingas uthärda lidande som de själva upplever som outhärdligt. Det innebär att vissa väljer att avsluta sina liv ensamma och ibland våldsamt. Det innebär att anhöriga lämnas med svåra minnen och skuld. Det innebär att vårdpersonal redan i dag hamnar i etiska gråzoner kring terminal sedering, smärtlindring och beslut att avstå livsuppehållande behandling.
Roths poäng är inte att alla därför måste vara för dödshjälp. Hans poäng är att också motståndare måste vara beredda att tala öppet om konsekvenserna av ett förbud.
Det är ett viktigt perspektiv. Debatten om dödshjälp handlar nämligen inte längre om en teoretisk fråga långt från människors vardag. Den handlar om hur vi själva vill bli behandlade om vi blir obotligt sjuka och allt hopp är ute eller när livet närmar sig sitt slut. Den handlar om autonomi, värdighet och rätten att slippa ett lidande som man själv inte längre finner meningsfullt. Men den handlar också om något annat: om tillit.
I länder som Kanada, Nederländerna och flera delstater i USA har man valt att reglera dödshjälp under mycket strikta former. Erfarenheten därifrån visar inte den utveckling mot laglöshet och sammanbrott för vårdetiken som motståndare ofta varnar för. Tvärtom har systemen byggts upp kring kontrollmekanismer, dokumentation, flera medicinska bedömningar och tydliga kriterier.
Det är också viktigt att påminna om att dödshjälp i dessa system aldrig handlar om att någon ”erbjuds döden” därför att samhället tröttnat på sjuka människor. Exempelvis i Kanada är läkarna skyldiga att informera patienter som uppfyller kriterierna om vilka möjligheter som finns – inte att erbjuda någon dödshjälp eller övertala någon. Denna skillnad är avgörande; ingen människa ska pressas att välja döden. Men ingen människa ska heller tvingas till ett lidande som hon själv upplever som outhärdligt därför att politiken vägrar diskutera frågan.
Vi i Rätten till en värdig död (RTVD) har länge efterfrågat just det som fortfarande saknas i Sverige: en seriös, öppen och respektfull utredning. Inte slagord. Inte moralisk panik. Inte tystnad. Vi kräver heller inte att alla ska dela vår uppfattning. Däremot anser vi att vi i ett demokratiskt samhälle åtminstone borde kunna föra ett vuxet samtal om hur människor vill få avsluta sina liv – särskilt när en stor majoritet av befolkningen vill att frågan ska diskuteras.
Alvin Roth påminner oss om att svåra moraliska frågor inte försvinner därför att man vägrar tala om dem – tvärtom. De finns redan mitt ibland oss. Frågan är bara om vi vill hantera dem öppet, ärligt och med respekt för människors självbestämmande – eller fortsätta låtsas som om dagens ordning saknar konsekvenser.
Aud Sjökvist
ordförande RTVD – Rätten till en värdig död
Läs artikeln i sin helhet på svd.se (2026-05-23)