I Ring P1 måndagen den 3 augusti fick Ebba Busch svara på lyssnarnas frågor. Frågan om dödshjälp togs upp av programledaren, Sofie Ericsson, som inledde med att tala om att ämnet har blivit flitigt diskuterat i programmet de senaste veckorna.
Lyssna
Ordförandens kommentar
1. Hon erkänner att dagens ordning orsakar svårt lidande
En viktig utgångspunkt är att Ebba Busch inte förnekar problemet. Hon säger uttryckligen att hon själv har erfarenhet av svåra fall, att hon känner stor ödmjukhet inför frågan och att hon kan förstå människor som önskar dödshjälp. Hon går till och med så långt som att säga att hon själv i vissa situationer skulle kunna önska en sådan möjlighet.
Hon accepterar alltså att dagens ordning innebär att vissa människor tvingas leva vidare under ett lidande som de själva uppfattar som outhärdligt. Debatten handlar därför inte om huruvida lidandet finns. Den handlar om hur lagstiftaren ska förhålla sig till detta lidande.
2. Hon gör en avvägning mellan två olika former av lidande
Enligt min mening är det mest centrala i Ebba Buschs svar att hon väger två olika slags lidande mot varandra. Å ena sidan finns det verkliga och pågående lidandet hos obotligt sjuka människor. Å andra sidan beskriver hon ett möjligt framtida lidande hos andra människor om dödshjälp skulle legaliseras. Hon uttrycker oro för
- att svårt sjuka kan känna sig som en börda
- att människor kan känna sig pressade att välja döden
- att hoppet kan släckas i förtid
- att personer med funktionsnedsättning kan uppleva att de ”inte borde vara kvar”.
Det innebär att hon accepterar det första lidandet för att undvika det andra. Detta är en slutsats som inte grundas på de erfarenheter om dödshjälp som finns utan enbart på moraliska och politiska värderingar.
3. Det lidande hon vill undvika är huvudsakligen hypotetiskt
Nästan hela Ebba Buschs (och partiets) argumentation bygger på framtida risker. Hon använder uttryck som
- ”riskerar”,
- ”kanske”,
- ”skulle”,
- ”oro”,
- ”sluttande plan”.
Hon hänvisar däremot inte till någon konkret forskning eller några specifika erfarenheter från de länder där dödshjälp är laglig. Hennes slutsats bygger på antaganden, inte på de erfarenheter som finns att studera.
4. Hon talar inte om hur stor risken faktiskt är
Som jag ser det är detta en stor svaghet i resonemanget. Om lagstiftaren ska neka en grupp människor en möjlighet därför att andra skulle kunna påverkas negativt uppkommer frågorna: Hur stor är denna risk? Ebba Busch nämner varken statistik eller internationella studier och heller inte erfarenheterna från något av de länder som legaliserat dödshjälp. I stället ger hon lyssnarna intrycket att risken är självklar, vilket den inte är. Jag kan heller inte låta bli att dra paralleller till abortlagen – det finns väl ingen som skulle påstå att eftersom möjligheten till laglig abort finns, så skulle alla som blir gravida känna sig pressade att välja abort…
5. Hon diskuterar inte möjligheten att minska riskerna genom lagstiftning
En annan svaghet är att resonemanget framställs som ett val mellan två ytterligheter: antingen ingen dödshjälp alls eller en utveckling där människor riskerar att känna sig pressade. Lagstiftningen i de länder som legaliserat dödshjälp bygger just på att sådana risker ska motverkas genom rättsliga skyddsmekanismer. Exempel är
- krav på beslutsförmåga
- frivillighet
- upprepade önskemål
- oberoende läkarbedömningar
- dokumentation
- rapportering
- efterhandskontroll.
Om frågan är hur man skyddar sårbara människor är den naturliga följdfrågan därför: är lösningen ett totalt förbud eller en noggrant reglerad lagstiftning? Denna fråga berörs inte.
6. Autonomin ges mycket liten betydelse
Ebba Busch utgår från att vårdens uppgift är att ”rädda, att lindra”. Denna utgångspunkt är självklar men den innebär samtidigt att patientens självbestämmande försvinner ur resonemanget. Den svårt sjuke framställs framför allt som någon som behöver skyddas. Inget utrymme ägnas åt frågan om individens rätt att själv avgöra när ett lidande blivit outhärdligt.
7. Lämnar hon dörren öppen för en framtida diskussion
När programledaren frågar om en utredning svarar hon: ”Jag har väldigt svårt att vara ultimativ kring utredningar.” Det är inte ett ja men det är inte heller ett kategoriskt nej. Hon säger att i grunden är partiet inte för dödshjälp men undviker att säga att frågan aldrig bör utredas. Ska denna avslutning på svaret ses som ett medvetet sätt att hålla dörren öppen utan att ändra partiets hållning?
Aud Sjökvist
Ordförande RTVD