Dödshjälp för en svårt lidande människa är i enlighet med läkaretiken, menar Rolf Ahlzén vice ordförande i Rätten Till en Värdig död.
Det är intressant att läsa intervjun med Anne-Berit Ekström i Kyrka och Folk 6 2026. Jag har stor respekt för hennes engagemang och hennes tro, men enligt min mening beskriver hon dödshjälp på ett sätt som är inte gör denna svåra fråga rättvisa. Jag är själv läkare och har arbetat med etiska frågor i sjukvården i drygt fyrtio år. Den bild läsaren här får av frågan är nästintill oigenkännlig för mig.
Den reglerade dödshjälpen ges till individer som lider svårt trots att de fått palliativ vård och efter att alla alternativa möjligheter övervägts. Den är självfallet helt frivillig och personen ska vara fullt beslutskompetent, det vill säga kapabel att bedöma sin situation och alla alternativ. Två läkare gör denna bedömning. Några länder accepterar dödshjälp vid demens eller svår psykisk sjukdom i enstaka fall. Jag ställer mig tveksam till detta.
Det finns över huvud taget inget som talar för att möjligheten skulle missbrukas. Enstaka fall lyfts fram, baserade på selektiv och tendentiös rapportering. I Statens Medicinsk-etiska Råds två stora rapporter om dödshjälp i världen, en mycket trovärdig sammanställning, framträder en annan bild än den som Ekström söker ge. Något sluttande plan är mycket svårt att finna, och stödet i befolkningarna och läkarkåren fortsätter att vara stort efter att dödshjälp legaliserats. En samvetsklausul för läkare och annan vårdpersonal finns i alla länder med dödshjälp.
Anne-Berit Ekström avfärdar alltför lättvindigt den opinion som växt sig stark inom befolkningarna, och som resulterat i att allt fler länder genomför en legalisering. Denna utveckling beror givetvis inte på någon sorts individualistisk hänsynslöshet, utan på en växande insikt om att livets slutskede kan vara förenat med svårt lidande för några människor. Vilken är barmhärtigheten i att låta svårt sjuka människor lida på ett nedbrytande och förödmjukande sätt? Den palliativa vården är inte sämre i länder med dödshjälp, snarare tvärtom. Men den rår inte på allt lidande, vilket är väldokumenterat. Jag har mött många, många sådana personer.
Att hjälpa en svårt lidande människa att få en värdig död genom att tillmötesgå hennes önskan att få somna in är en åtgärd helt i linje med beprövad läkaretik och helt i livets tjänst. Den etiska grunden är densamma som vid avslutande av livsuppehållande behandling, när denna inte längre gagnar den sjuka. Detta sker dagligen på svenska sjukhus. Respiratorer och dialysapparater stängs av i samråd med den sjuka (om möjligt) och med närstående. Döden kommer då som en befrielse.
Jag undervisar unga läkare kring etiska frågor. Jag intar självfallet en neutral hållning i undervisningen, och jag noterar hur klokt och moget de resonerar. Jag ställer dem inför de viktiga argument som Ekström framför i intervjun. Jag söker hjälpa dem att kritiskt granska olika positioner. Likväl tycks de flesta landa i uppfattningen av någon form av dödshjälp bör legaliseras. Jag är övertygad om att detta inte är en uppfattning som beror på de inte lyssnat på kloka äldre kolleger. Det gör dom. Men de ser inte meningen med utdraget lidande när all hjälp prövats och befunnits otillräcklig.
Det kristna kärleksbudskapet ryms i läkaretiken att om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. När bot inte är möjlig, när den bästa möjliga palliativa vården inte förmår lindra och ingen tröst rår på lidandet – ja då utgör döden en befrielse. Därför bör Sverige följa många andra länders exempel och införa en strikt reglerad dödshjälp, i livets tjänst.
Rolf Ahlzén
Vice ordförande i Rätten Till en Värdig Död.