Rätten till en värdig död – RTVD är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening som arbetar för att du, om du vill, ska ha möjlighet att slippa en långdragen och plågsam sista tid på sjukhus eller hospice och i stället få ett värdigt avslut på livet, genom lagreglerad dödshjälp. Lagstiftning av detta slag förutsätter en bred och gedigen utredning; RTVD vill se en parlamentarisk utredning.

Bli medlem
Stöd RTVD

Pressmeddelanden

Novus: Åtta av tio svenskar vill att assisterat döende ska tillåtas. Stödet bland vårdpersonal är lika stort.

Bjud in RTVD
Vi erbjuder föreläsningar för grupper och organisationer som vill veta mer om frågeställningar kring dödshjälp. Kontakta oss för mer information

Belgien tillåter assisterat döende, något som även nyttjas av medborgare i andra länder. I dokumentären får vi träffa både patienter och läkare som berättar varför det är viktigt att det finns lagstiftning när vård och medicinering inte längre lindrar lidandet.
Aktuellt
7 april 2026Foto: Erik Simander Martin Larsson är 28 år och bor i Jokkmokk (DN 31/3). Han drabbades för åtta år sedan av multipel skleros (ms). Han är så pass dålig nu att han behöver rullstol och hemtjänst. Som han säger, hemtjänst när man är 28 år går ju inte ihop. Martin är fullt införstådd med att han inte kommer att klara detta. Han har blivit medlem i en dödshjälpsklinik i Schweiz. Han säger att ”tanken på att skriva in mig på en dödshjälpsklinik har känts overklig men jag känner ett lugn nu. Jag har aldrig övervägt självmord eftersom jag skulle lämna mina anhöriga med många frågor. Det här bli mer värdigt på något vis.” Jag är för självbestämmande vid livets slut och för aktiv dödshjälp, eutanasi. Jag vill ha ett värdigt slut på livet, fritt från ångest och smärta. Och framför allt vill jag inte törsta och svälta mig till döds. För det är det som inträffar när behandlingen sätts ut och intag av mat och dryck upphör. Tiden för individen är naturligtvis olika beroende på grundsjukdom, men rör sig om några dagar till cirka en vecka. Och varför inte då vid en bestämd tidpunkt? Lugnt och värdigt! Jag brukar säga en fredag klockan 14. Mina nära och kära ska vara där. Jag vill ha någon att hålla i hand. Får en injektion och seglar i väg. Inte klockan 04 när alla sover. Uppståndelse när alla vaknar och besvikelse över att inte ha varit närvarande. Livet kan börja vid en bestämd tidpunkt, kejsarsnitt, och måste rimligtvis kunna avslutas vid en bestämd tidpunkt. Denna önskan ska vara inskriven i ett juridiskt bindande livsslutsdirektiv fattat av mig i levande livet. Och jag har en diagnos med dödlig utgång, inte behandlingsbar. Jag tror inte Sankte Per står och väntar på mig vid himlaporten. ”Hur har resan hit varit, Göran?” ”Hemsk, men värd varje sekund, Per.” Den som tror så får ju sin önskan uppfylld, så varför kan inte jag då få min uppfylld? Lugnt och värdigt vid en bestämd tidpunkt. När ska dödshjälp kunna ges och till vem? Jag har länge förespråkat en parlamentarisk utredning. När enkäter görs bland befolkningen är 70–80 procent för självbestämmande vid livets slut. Du ska ha en dödlig diagnos som inte är behandlingsbar. Livet rinner helt enkelt ut och du vill göra det på ett värdigt sätt. Depression kan vara en dödlig sjukdom om du inte behandlar den. Trött på livet är inte en diagnos liksom ett eventuellt handikapp av något slag. Allt detta ska vara inskrivet i ett juridiskt bindande livsslutsdirektiv fattat vid dina sunda vätskor. Inte när du är påverkad av farmaka utan genomtänkt i levande livet. Det finns en behandling som är tilltalande, terminal sedering. Det betyder att du får sova dig in i döden. Dock, som jag skrivit ovan, betyder det att du törstar och svälter dig till döds, och det vill inte jag. Förvisso hamnar jag i en kolsyrenarkos och märker inget, men vetskapen att så är fallet är inte värdigt. En behandling kan påbörjas och måste självfallet även kunna avslutas. Varför inte då bestämma en tidpunkt på dygnet då detta görs? Lugnt och värdigt med de som jag vill avsluta livet med. Detta måste väl ändå vara en mänsklig rättighet. Eller? Det är dags att utreda vad som menas med dödshjälp så att debatten om ”det sluttande planet” kan läggas åt sidan. En parlamentarisk utredning kan klargöra begreppet och varför inte låta väljarna sedan ta ställning i ett kommande val. Det är ju ändå vi väljare som så småningom ska dö. Göran Thingwall, läkare i SolnaLäs artikeln i sin helhet på dn.se (2026-04-04) […]
16 mars 2026Bild: Alarmy Stock Photo DEBATT. Din kropp, ditt val. Det är en grundläggande princip i synen på varje människas kroppsliga integritet och det med rätta. Men när det kommer till det oundvikliga i livet, nämligen dess slut, har du inte längre rätt att besluta över ditt liv i Sverige. Det är dags att utreda hur aktiv dödshjälp kan införas i Sverige. Sverige har ett system som tvingar människor att betala dyra pengar för att få vård utomlands, alternativt vara kvar i sitt lidande här hemma. Inte sällan uppmärksammas personer som sviks av det svenska systemet. Det är hjärtskärande situationer där sjukvårdspersonal, anhöriga och de sjuka hamnar i kläm i ett förlegat system. För många handlar det däremot bara om vetskapen om att möjligheten finns, vilket gör vardagen lite lättare och tryggare. Nu senast fallet med Martin Larsson som Expressen först uppmärksammade. Svensk lagstiftning bygger i grunden på en rädsla för döden och att man ska vårda för att hålla människor vid liv och borta från lidande oavsett kostnad. Men det största lidandet är inte alltid döden. Även om döden ofta är skrämmande, kan den också ses som en befrielse. Där den största rädslan är att tvingas leva kvar i det lidande man vet att man kommer befinna sig i. Aktiv dödshjälp är inte ett enkelt svar. Det finns självklart risker för maktmissbruk och oegentligheter. Därför är det viktigt att utreda hur det kan införas i Sverige på ett tryggt sätt, där patientens vilja sätts i fokus. Det finns flera olika former av dödshjälp runt om i världen och vilken som skulle råda i Sverige kan främst fastställas av experter på området inom en utredning. Men att helt avfärda tanken på aktiv dödshjälp är att blunda för det lidande som skapas av dagens system. I Sverige är det i dag lagligt att avstå behandling, så kallad passiv dödshjälp. Vi har alltså ett redan inbyggt system där patienten har möjlighet att avsluta en behandling som kommer innebära att man kommer möta döden, men under en längre tid där osäkerheten ofta är stor. Det psykiska och fysiska lidandet hade kunnat botas om varje människa hade rätt att bestämma hur man vill avsluta sitt liv.Emelie Rossheim, Förbundsordförande CUF Antoni Wegemo, social- och HBTQIA+-politisk talesperson CUF Läs artikeln i sin helhet på svd.se (2026-03-16) […]
21 februari 2026Dödshjälp är förbjudet i Sverige men över delar av Europa och västvärlden sveper en liberaliseringsvåg som öppnar för olika former av dödshjälp. Är det en mänsklig rättighet att få bestämma när man vill dö? Vilka skulle konsekvenserna bli om svenska läkare började erbjuda hjälp till människor som vill avsluta sitt liv? Det här känsloladdade ämnet tas upp i det här avsnittet av Etikpodden från Region Skånes etiska råd.Medverkande är Christel Wihlborg, överläkare Palliativ vård och ASIH, Avancerad sjukvård i hemmet, i Ystad och Joar Björk, överläkare inom det palliativa teamet i Växjö men också doktor i medicinsk etik, knuten till Linköpings universitet. Programledare är Lars Mogensen. Avsnittet publicerades 11 februari 2026 […]
2 december 2025Foto: Annalena Åkerstedt Den 2 oktober 2023 föddes vår älskade dotter Ines genom kejsarsnitt i Karlstad. Förväntan var enorm, vi skulle äntligen bli föräldrar. Men drömmen förvandlades snabbt till en mardröm.I nio månader kämpade Ines för sitt liv, fångad i en kropp som inte fungerade och i ett sjukvårdssystem som inte ville se lidandet för vad det var.Ines föddes med PCWH-syndrom, en extremt ovanlig genetisk sjukdom som påverkade hela hennes nervsystem. Hon kunde varken se, höra, äta eller röra sig normalt. Det enda hon hade kvar var känseln och med den kände hon den outhärdliga smärtan.Hon genomgick flera operationer, fick dropp genom en CVK eftersom hon inte kunde äta, stomi på magen och otaliga nålstick och blodprover. Hon skrek i panik, dag efter dag.Det var först när vi kom till Lilla Erstagården i Stockholm, en specialiserad enhet för palliativ barnvård, som någon verkligen såg vårt barns lidande.Där möttes vi av människor som vågade se på riktigt. De såg inte bara ett svårt sjukt barn med en sällsynt diagnos, utan en liten flicka som led. De såg oss två föräldrar som höll på att gå sönder.För första gången på nio månader kände vi oss förstådda. Personalen lindrade, tröstade och bar oss när vi inte orkade längre. De vågade prata om döden, inte som ett misslyckande utan som en del av livet.Men även där fanns gränser som ingen fick passera. De fick inte hjälpa henne att somna in. De fick bara sluta ge behandling och låta naturen ha sin gång.Det betydde att vårt barn fick tyna bort långsamt. Vi fick sitta bredvid och se henne försvinna, dag för dag, medan lagen hindrade vården från att ge henne det lugna, smärtfria slut hon förtjänade.Lilla Erstagården gjorde allt som stod i deras makt. De gav oss värme, trygghet och mänsklighet när allt annat brustit. Men deras händer var bundna. De fick lindra men inte befria.Under kampen för Ines liv fick jag själv (Erik) veta att jag har varit feldiagnostiserad i nästan tre decennier. Hela mitt liv hade jag fått höra att jag hade en CP-skada, men det visade sig att jag bar på samma genetiska mutation som Ines PCWH-syndrom, men en mycket lindrigare variant.Det skrämmande är att det i journalerna aldrig funnits någon tydlig grund för diagnosen CP-skada, det har bara ”blivit så”. Hade rätt diagnos ställts i tid, hade vi aldrig behövt gå igenom detta. Ines hade aldrig behövt födas till ett liv av plågor.Den vetskapen är ett sår som aldrig kommer att läka. Hur kan det svenska sjukvårdssystemet missa något så grundläggande?Svensk sjukvård har som ideal att rädda liv till varje pris. Men ibland innebär det att man förlänger lidande istället för liv.Vi fick höra gång på gång att så länge Ines hjärta och lungor fungerade, skulle behandlingen fortsätta.När vården handlar mer om att hålla en kropp vid liv än om att värna människovärdet, då har vi förlorat vår medmänsklighet.På Lilla Erstagården såg vi vad verklig medmänsklighet kan vara. De vågade möta lidandet, och de stod kvar när allt var som svårast.Om den kunskap och den människosyn som finns där fick genomsyra hela den svenska sjukvården, skulle den bli så mycket bättre. Men det räcker inte.För att ge verklig värdighet i livets slutskede måste vården också få möjlighet att lindra hela vägen. Det kräver en lagstiftning om dödshjälp som vågar sätta medmänsklighet framför rädsla.Frågan om aktiv dödshjälp är svår men just därför måste vi våga diskutera den. Innan Ines föddes var vi själva emot. Men efter att ha sett vårt barn lida utan möjlighet att uttrycka sin vilja, har vår syn förändrats helt. Erik och Sofia Dahlström Läs artikeln i sin helhet på svd.se (2025-12-01) […]
1 december 2025Foto: Privat Från sin sjukhussäng har Annaliese, 25, sett livet rusa förbi. Samtidigt har hon återupplivats av läkare och gråtit av smärta. Nu har Annaliese bestämt sig för att dö – på sina egna villkor. – Ingen man vill dejta någon som är döende, jag fattar det. Orden kommer från Annaliese Holland, som sett vänner gifta sig och skaffa familj senaste åren. – Alla andras liv går vidare och jag står still. Jag lever inte, jag överlever, varje dag, säger hon till News. Sista hälsningen: Min tur att få välja Efter samtal med läkare och familj har Annaliese valt en läkarassisterad död, något som är lagligt i Australien. – Det är konstigt att vara glad, men jag var lycklig när jag fick veta att jag blivit godkänd, jag grät. Tidigare i år postade hon en video på Tiktok om sorgen över att aldrig få bli mamma. – Jag vill inget hellre än att vara mamma nu. Att få känna ett litet liv inom mig och ta hand om det med omsorgsfull kärlek. Jag vill inget hellre än att en liten människa ska vara beroende av mig, störa min sömn och skapa stök. Jag vill ha de där vardagliga sakerna som att gå till jobbet varje dag. I sin senaste, och kanske sista, video berättar Annaliese om sitt beslut. – Jag har tillbringat över 12 år som en del av ett system – en siffra, inte en person – med adderad smärta. Nu var det min tur att få göra ett val.Läs artikeln i sin helhet på aftonbladet.se (2025-11-26) […]
28 november 2025Foto: Nicolas Economou/NurPhoto/Shutterstock Frankrike närmar sig ett beslut om att tillåta aktiv dödshjälp. Men både långt till höger och vänster finns motstånd – av olika skäl. Frågan är hur länge svenska politiker kan ducka en fråga som övriga Europa har vågat ta tag i, skriver Johanna Frändén. Jag satt på en lunch i Paris omgiven av vänner och vänners vänner när jag ställde den obligatoriska frågan till min bordsgranne vad han jobbar med. – Jag är ledig för vård av anhörig. Jag har just hjälpt min pappa att dö. Svaret fick på inget sätt samtalet på den slamriga bistron att stanna upp. Samtidigt kändes det som om ett existentiellt paradigmskifte flög genom lokalen. Hjälpa pappa att dö. Svårt sjuka människor som inte vill leva längre har i Frankrike rätt att säga nej till livsuppehållande vård och i vissa fall ”sövas djupt tills döden inträder”. Aktivt assisterad dödshjälp genom tabletter eller injektioner är däremot inte tillåtet. Men snart lär det bli ändring på det. I maj i år röstade den franska nationalförsamlingen för att godkänna dödshjälp för myndiga medborgare med en allvarlig eller långt gången obotlig sjukdom som orsakar ett svårt fysiskt eller psykiskt lidande. Johanna Frändén Läs artikeln i sin helhet på dn.se (2025-11-28) […]