Rätten till en värdig död – RTVD är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening som arbetar för att du, om du vill, ska ha möjlighet att slippa en långdragen och plågsam sista tid på sjukhus eller hospice och i stället få ett värdigt avslut på livet, genom lagreglerad dödshjälp. Lagstiftning av detta slag förutsätter en bred och gedigen utredning; RTVD vill se en parlamentarisk utredning.

Bli medlem
Stöd RTVD


Bjud in RTVD
Vi erbjuder föreläsningar för grupper och organisationer som vill veta mer om frågeställningar kring dödshjälp. Kontakta oss för mer information

Pressmeddelanden

Novus: Åtta av tio svenskar vill att assisterat döende ska tillåtas. Stödet bland vårdpersonal är lika stort.

Valet 2026

Aktuellt
4 augusti 2026I Ring P1 måndagen den 3 augusti fick Ebba Busch svara på lyssnarnas frågor. Frågan om dödshjälp togs upp av programledaren, Sofie Ericsson, som inledde med att tala om att ämnet har blivit flitigt diskuterat i programmet de senaste veckorna. Bild: SR Lyssna Ordförandens kommentar 1. Hon erkänner att dagens ordning orsakar svårt lidande En viktig utgångspunkt är att Ebba Busch inte förnekar problemet. Hon säger uttryckligen att hon själv har erfarenhet av svåra fall, att hon känner stor ödmjukhet inför frågan och att hon kan förstå människor som önskar dödshjälp. Hon går till och med så långt som att säga att hon själv i vissa situationer skulle kunna önska en sådan möjlighet. Hon accepterar alltså att dagens ordning innebär att vissa människor tvingas leva vidare under ett lidande som de själva uppfattar som outhärdligt. Debatten handlar därför inte om huruvida lidandet finns. Den handlar om hur lagstiftaren ska förhålla sig till detta lidande. 2. Hon gör en avvägning mellan två olika former av lidande Enligt min mening är det mest centrala i Ebba Buschs svar att hon väger två olika slags lidande mot varandra. Å ena sidan finns det verkliga och pågående lidandet hos obotligt sjuka människor. Å andra sidan beskriver hon ett möjligt framtida lidande hos andra människor om dödshjälp skulle legaliseras. Hon uttrycker oro för att svårt sjuka kan känna sig som en börda att människor kan känna sig pressade att välja döden att hoppet kan släckas i förtid att personer med funktionsnedsättning kan uppleva att de ”inte borde vara kvar”. Det innebär att hon accepterar det första lidandet för att undvika det andra. Detta är en slutsats som inte grundas på de erfarenheter om dödshjälp som finns utan enbart på moraliska och politiska värderingar. 3. Det lidande hon vill undvika är huvudsakligen hypotetiskt Nästan hela Ebba Buschs (och partiets) argumentation bygger på framtida risker. Hon använder uttryck som ”riskerar”, ”kanske”, ”skulle”, ”oro”, ”sluttande plan”. Hon hänvisar däremot inte till någon konkret forskning eller några specifika erfarenheter från de länder där dödshjälp är laglig. Hennes slutsats bygger på antaganden, inte på de erfarenheter som finns att studera. 4. Hon talar inte om hur stor risken faktiskt är Som jag ser det är detta en stor svaghet i resonemanget. Om lagstiftaren ska neka en grupp människor en möjlighet därför att andra skulle kunna påverkas negativt uppkommer frågorna: Hur stor är denna risk? Ebba Busch nämner varken statistik eller internationella studier och heller inte erfarenheterna från något av de länder som legaliserat dödshjälp. I stället ger hon lyssnarna intrycket att risken är självklar, vilket den inte är. Jag kan heller inte låta bli att dra paralleller till abortlagen – det finns väl ingen som skulle påstå att eftersom möjligheten till laglig abort finns, så skulle alla som blir gravida känna sig pressade att välja abort… 5. Hon diskuterar inte möjligheten att minska riskerna genom lagstiftning En annan svaghet är att resonemanget framställs som ett val mellan två ytterligheter: antingen ingen dödshjälp alls eller en utveckling där människor riskerar att känna sig pressade. Lagstiftningen i de länder som legaliserat dödshjälp bygger just på att sådana risker ska motverkas genom rättsliga skyddsmekanismer. Exempel är krav på beslutsförmåga frivillighet upprepade önskemål oberoende läkarbedömningar dokumentation rapportering efterhandskontroll. Om frågan är hur man skyddar sårbara människor är den naturliga följdfrågan därför: är lösningen ett totalt förbud eller en noggrant reglerad lagstiftning? Denna fråga berörs inte. 6. Autonomin ges mycket liten betydelse Ebba Busch utgår från att vårdens uppgift är att ”rädda, att lindra”. Denna utgångspunkt är självklar men den innebär samtidigt att patientens självbestämmande försvinner ur resonemanget. Den svårt sjuke framställs framför allt som någon som behöver skyddas. Inget utrymme ägnas åt frågan om individens rätt att själv avgöra när ett lidande blivit outhärdligt. 7. Lämnar hon dörren öppen för en framtida diskussion När programledaren frågar om en utredning svarar hon: ”Jag har väldigt svårt att vara ultimativ kring utredningar.” Det är inte ett ja men det är inte heller ett kategoriskt nej. Hon säger att i grunden är partiet inte för dödshjälp men undviker att säga att frågan aldrig bör utredas. Ska denna avslutning på svaret ses som ett medvetet sätt att hålla dörren öppen utan att ändra partiets hållning? Aud Sjökvist Ordförande RTVD […]
3 augusti 2026I podden Ferry frågar diskuterar Björn Ferry och Aud Sjökvist, ordförande i RTVD, om varför frågan om dödshjälp står stilla trots starkt opinionsstöd, vad som hänt i andra länder, de svåra gränsfallen, religionens roll – och inte minst: när, om någonsin, det kan bli lagligt i Sverige. Du hittar även avsnittet på Spotify […]
1 augusti 2026Foto: Ludovic Marin/AFP Frankrike följer flera andra europeiska länder och tillåter dödshjälp. I Sverige finns ett tydligt väljarstöd och en riksdagsmajoritet för att utreda frågan. Påve Leo XIV framförde sin kritik – men Frankrikes liberala president Emmanuel Macron stod på sig. Tidigare i somras antog till slut det franska parlamentet en lag som möjliggör självvalt livsslut för vuxna med obotliga sjukdomar, vilket många andra europeiska länder sedan tidigare också har gjort (DN 16/7). Macron tog ställning för aktiv dödshjälp redan innan han tillträdde som president våren 2017. Fem år senare skapades en medborgarförsamling där 184 slumpvis utvalda fransoser tillbringade nio helger med att lyssna till argument för och emot aktiv dödshjälp. Efter fyra månader tog 75 procent ställning för. När frågan nådde nationalförsamlingen röstade 55 procent av politikerna för den nya lagen. Lagens två största motståndare var läkarkåren och den katolska kyrkan. Vissa läkare förde fram att sammanblandningen av vård och död ger upphov till etisk svindel. Kritiken från franska biskopar var ännu skarpare och innehöll ord som ”frammana död”. Dessa etiska argument är värda att beakta, men det franska lagförslaget har redan tagit hänsyn till mycket av kritiken. Dödshjälp ska bara vara möjligt för myndiga patienter vid sina sinnens fulla bruk som lider av en obotlig och livshotande sjukdom där lidandet är outhärdligt. Frågan om livsslut med värdighet och egen agens är komplicerad. Trots det, eller kanske just därför, finns det goda skäl för att tillsätta en statlig utredning.Precis som i Frankrike har den svenska debatten om aktiv dödshjälp kommit smygande under 2000-talet. En framträdande röst var Barbro Westerholm (L), mest känd för att ha avskaffat sjukdomsstämpeln för homosexualitet under sin tid som generaldirektör för Socialstyrelsen. I en intervju med DN från 2020 betonade hon att dödshjälp är en etiskt svår fråga där hon själv ändrat sig 2006 efter att ha läst ett kunskapsunderlag från Statens medicinsk-etiska råd: ”Med det liberala synsättet i botten så tycker jag att vi måste få bestämma över våra egna liv och inte tvingas leva längre än vi själva vill”. Viktor Karlsson Läs artikeln i sin helhet på DN (2026-07-29) […]
26 juli 2026Bild: Google Gemini (AI) En granskning av Människovärdes artikel om Nya Zeelands årsrapport Människovärde publicerade den 24 juli artikeln ”Kraftig ökning av dödshjälp på Nya Zeeland” med anledning av den årsrapport om assisterat döende som Nya Zeelands hälsoministerium publicerade i juni 2026. RTVD välkomnar att internationella erfarenheter diskuteras. Frågan om assisterat döende är alltför viktig för att behandlas med slagord eller förenklade budskap. Just därför bör debatten utgå från de officiella rapporterna och inte enbart från rubriker eller enstaka statistikuppgifter. Vi har därför läst hela den nyzeeländska årsrapporten och jämfört den med Människovärdes artikel. Människovärde skriver i rubriken: ”Kraftig ökning av dödshjälp på Nya Zeeland” och återkommer i artikeln till den procentuella ökningen mellan den första helårsrapporten (2022-2023) och den nu aktuella rapportperioden (328 respektive 486 dödshjälpsfall). RTVD:s kommentar: Den officiella rapporten visar att antalet assisterade dödsfall ökade från 472 till 486 under den aktuella rapportperioden. Det är en ökning med 14 fall, motsvarande knappt 3 procent, jämfört med rapportperioden 2024-2025). Dödshjälpsfallen motsvarade under den aktuella rapportperioden 1,29 procent av samtliga dödsfall i Nya Zeeland. Rapportens diagram visar samtidigt att ökningen mellan de två senaste rapportåren är betydligt mindre än ökningen mellan de föregående rapportåren. Om denna utveckling bör beskrivas som en ”kraftig ökning” är därför en värderingsfråga snarare än en statistisk uppgift. Människovärde skriver: ”Antalet läkare som är villiga att utföra dödshjälp minskar.” RTVD:s kommentar: Det stämmer att antalet läkare som finns på lista som enligt lag ska finnas över hälsopersonal som är villiga att medverka vid dödshjälp har minskat. Enligt Människovärde tyder detta på att ”läkare upplever obehag inför att aktivt och medvetet avsluta en patients liv.” Av årsrapporten framgår dock att minskningen beror på att listorna har reviderats och att personer som gått i pension, flyttat utomlands eller av andra skäl inte längre varit tillgängliga har tagits bort. Samtidigt tilläggs uttryckligen att antalet aktivt verksamma läkare varit stabilt och att nya läkare fortlöpande ansluter sig till verksamheten. Denna förklaring återges inte i Människovärdes artikel. Människovärde skriver: ”Upp till 80 procent av befolkningen uppgav att de inte hade tillräcklig kunskap om vad de röstade om.” RTVD:s kommentar: Den aktuella uppgiften är inte hämtad från den officiella årsrapporten och i artikeln anges inte vilken undersökning som avses, hur många personer som deltog när undersökningen genomfördes eller hur frågan formulerades. Det framgår inte heller om uppgiften avser hela befolkningen, de personer som deltog i undersökningen eller endast vissa grupper. Inte heller framgår om personer som röstade ja och nej svarade på samma sätt. Utan dessa uppgifter är det svårt att bedöma vilket värde påståendet har. Dessutom är det en betydande skillnad mellan att säga att en väljare hade önskat mer information och att säga att väljaren inte visste vad han eller hon röstade om. Artikeln redovisar inte underlag som gör det möjligt att bedöma vilken slutsats som är berättigad. Människovärde skriver: ”Endast 0,3 procent hade genomgått en psykiatrisk bedömning för att säkerställa att de var beslutskapabla, och att detta är en minskning jämfört med tidigare då andelen var 0,4 procent.” RTVD:s kommentar: Årsrapporten visar inte bara att 16 sådana bedömningar genomfördes under året utan förklarar också varför antalet är begränsat. Psykiatriker anlitas när den ansvarige läkaren bedömer att patientens beslutskapacitet behöver granskas särskilt. Under året ledde en sådan bedömning till att en person bedömdes sakna beslutskapacitet och därför inte kunde gå vidare i processen. Detta sammanhang återges inte i artikeln. Människovärde skriver: ”En oproportionerligt hög andel av dödshjälpsfallen består av människor med europeisk bakgrund.” RTVD:s kommentar: Att majoriteten, 81 procent, av dem som ansöker om assisterat döende har europeisk bakgrund är korrekt. Statistiken säger dock inget om varför fördelningen ser ut på detta sätt. Den säger inte heller att etnisk bakgrund påverkar möjligheten att få assisterat döende. Internationella erfarenheter visar att olika grupper dominerar i olika länder. I exempelvis Oregon har det länge varit vanligare att personer med hög utbildningsnivå använder lagen. Sådana demografiska skillnader kan beskrivas men de förklarar inte i sig hur lagstiftningen fungerar eller om rättssäkerheten är god. Vad Människovärde inte tar upp i artikeln är bland annat detta: Många ansökningar leder aldrig till assisterat döende Av årsrapporten framgår bland annat att under verksamhetsåret 2025-2026: avled 306 personer av sin grundsjukdom innan processen var avslutad, 42 personer drog tillbaka sin ansökan, 17 personer förlorade beslutskapaciteten, 14 personer uppfyllde inte längre lagens kriterier, 6 ansökningar stoppades därför att registratorn bedömde att de inte uppfyllde lagens krav. Det innebär att en ansökan om assisterat döende långt ifrån alltid leder till ett assisterat dödsfall. Detta framgår inte av Människovärdes artikel. Palliativ vård Av årsrapporten framgår att nästan 80 procent av de sökande redan fick palliativ vård. Rapporten beskriver dessutom att ansökningsprocessen ibland leder till förbättrad palliativ vård eller andra stödinsatser och att vissa patienter därefter väljer att dra tillbaka sin ansökan. För andra innebär vetskapen om att möjligheten finns en sådan trygghet att de aldrig använder den. Inte heller dessa uppgifter behandlas i artikeln. RTVD:s slutsats Människovärdes artikel innehåller flera korrekta statistiska uppgifter från den nyazeeländska årsrapporten. Vår genomgång visar emellertid att flera centrala uppgifter och förklaringar i rapporten inte återges. RTVD menar därför att den som vill bilda sig en uppfattning om erfarenheterna från Nya Zeeland bör läsa den officiella årsrapporten i sin helhet. En öppen och saklig debatt förutsätter att slutsatser dras utifrån hela underlaget och inte endast utifrån de uppgifter som stöder den egna ståndpunkten. I direktsändning är tiden begränsad och RTVD vill här förtydliga resonemanget kring några av de saker som Elin Karlsson (Läkarförbundet) och Aud Sjökvist (RTVD) diskuterade i Aktuellt (SVT 2026-06-04) RTVD som organisation har inte tagit ställning för en specifik modell, men vi vill lyfta fram den schweiziska modellen som en god inspirationskälla. I Schweiz gör läkaren den medicinska bedömningen och säkerställer lagens krav, medan själva genomförandet sker utanför sjukvården med stöd av särskilt utbildade volontärer. Det skapar professionellt stöd, trygghet och mänsklig närvaro, utan att dödsögonblicket blir en del av sjukvårdens ordinarie uppdrag. I inslaget från Frankrike såg vi hur en person utan relevant medicinsk kompetens tog saken i egna händer och dessutom argumenterade för att även friska människor ska kunna få hjälp att dö. Det är en utveckling som jag tror att vi alla i RTVD, styrelse och medlemmar, tar starkt avstånd från. Läs årsrapporten Asssited Dying Service Registrar Annual Report to the Minister of Health (Juni 2026) […]
16 juli 2026Foto: CC BY-SA / Funky Tee Nationalförsamlingen i Frankrike har röstat igenom ett lagförslag som ska möjliggöra dödshjälp för svårt sjuka. Premiärminister Sébastien Lecornu ska nu be Frankrikes konstitutionella råd att granska förslaget. Om det godkänns också där blir det lag. Det kontroversiella förslaget lades fram av president Emmanuel Macron, och frågan har i åratal splittrat både folket och politikerna. På onsdagen röstade nationalförsamlingen ja till förslaget med siffrorna 291 röster mot 241. Den konservativa majoriteten i överhuset, senaten, har tidigare avvisat förslaget. Men den franska grundlagen ger nationalförsamlingen sista ordet när parlamentets båda kammare är oeniga. Ska vara vid sina sinnes fulla bruk Bara vuxna vid sina sinnens fulla bruk kommer att tillåtas att begära hjälp att dö, enligt förslaget. De behöver lida av ett obotligt tillstånd som är livshotande, och vars smärta inte kan lindras eller av patienten inte anses hanterbar. Om en läkare ger sitt godkännande kommer då en dödlig substans skrivas ut till patienten, som kan administrera den själv eller, om det inte är möjligt, få hjälp av sjukvårdspersonal. Patienter som lider av psykiatriska eller neurodegenerativa sjukdomar, som till exempel alzheimer, kommer inte att kunna få dödshjälp. Om förslaget blir verklighet ansluter sig Frankrike till länder som exempelvis Nederländerna, Belgien, Schweiz och Spanien som har liknande lagstiftning. Kritik mot lagförslaget Kritiken mot lagförslaget har bland annat rört en rädsla att människor ska känna sig pressade att avsluta sina liv. Men även att en del i stället vill lägga mer resurser på palliativ vård. Lagförslaget har därför fokuserat på att förhindra önskemål om aktiv dödshjälp som kan uppstå på grund av bristande tillgång till palliativ vård, rapporterar Le Monde. Det förslag som lades fram på onsdagen föreskriver därför att ”läkaren måste säkerställa” att den som begär hjälp att dö har tillgång till palliativ vård om personen begär det. Läs artikeln i sin helhet på SVT […]
8 juni 2026Rolf Ahlzén f(vice ordförande RTVD) möter statsminister Ulf Kristerssom i ett samtal om dödshjälp. […]