Rätten till en värdig död – RTVD är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening som arbetar för att du, om du vill, ska ha möjlighet att slippa en långdragen och plågsam sista tid på sjukhus eller hospice och i stället få ett värdigt avslut på livet, genom lagreglerad dödshjälp. Lagstiftning av detta slag förutsätter en bred och gedigen utredning; RTVD vill se en parlamentarisk utredning.


Aktuellt
2 december 2025Foto: Annalena Åkerstedt Den 2 oktober 2023 föddes vår älskade dotter Ines genom kejsarsnitt i Karlstad. Förväntan var enorm, vi skulle äntligen bli föräldrar. Men drömmen förvandlades snabbt till en mardröm.I nio månader kämpade Ines för sitt liv, fångad i en kropp som inte fungerade och i ett sjukvårdssystem som inte ville se lidandet för vad det var.Ines föddes med PCWH-syndrom, en extremt ovanlig genetisk sjukdom som påverkade hela hennes nervsystem. Hon kunde varken se, höra, äta eller röra sig normalt. Det enda hon hade kvar var känseln och med den kände hon den outhärdliga smärtan.Hon genomgick flera operationer, fick dropp genom en CVK eftersom hon inte kunde äta, stomi på magen och otaliga nålstick och blodprover. Hon skrek i panik, dag efter dag.Det var först när vi kom till Lilla Erstagården i Stockholm, en specialiserad enhet för palliativ barnvård, som någon verkligen såg vårt barns lidande.Där möttes vi av människor som vågade se på riktigt. De såg inte bara ett svårt sjukt barn med en sällsynt diagnos, utan en liten flicka som led. De såg oss två föräldrar som höll på att gå sönder.För första gången på nio månader kände vi oss förstådda. Personalen lindrade, tröstade och bar oss när vi inte orkade längre. De vågade prata om döden, inte som ett misslyckande utan som en del av livet.Men även där fanns gränser som ingen fick passera. De fick inte hjälpa henne att somna in. De fick bara sluta ge behandling och låta naturen ha sin gång.Det betydde att vårt barn fick tyna bort långsamt. Vi fick sitta bredvid och se henne försvinna, dag för dag, medan lagen hindrade vården från att ge henne det lugna, smärtfria slut hon förtjänade.Lilla Erstagården gjorde allt som stod i deras makt. De gav oss värme, trygghet och mänsklighet när allt annat brustit. Men deras händer var bundna. De fick lindra men inte befria.Under kampen för Ines liv fick jag själv (Erik) veta att jag har varit feldiagnostiserad i nästan tre decennier. Hela mitt liv hade jag fått höra att jag hade en CP-skada, men det visade sig att jag bar på samma genetiska mutation som Ines PCWH-syndrom, men en mycket lindrigare variant.Det skrämmande är att det i journalerna aldrig funnits någon tydlig grund för diagnosen CP-skada, det har bara ”blivit så”. Hade rätt diagnos ställts i tid, hade vi aldrig behövt gå igenom detta. Ines hade aldrig behövt födas till ett liv av plågor.Den vetskapen är ett sår som aldrig kommer att läka. Hur kan det svenska sjukvårdssystemet missa något så grundläggande?Svensk sjukvård har som ideal att rädda liv till varje pris. Men ibland innebär det att man förlänger lidande istället för liv.Vi fick höra gång på gång att så länge Ines hjärta och lungor fungerade, skulle behandlingen fortsätta.När vården handlar mer om att hålla en kropp vid liv än om att värna människovärdet, då har vi förlorat vår medmänsklighet.På Lilla Erstagården såg vi vad verklig medmänsklighet kan vara. De vågade möta lidandet, och de stod kvar när allt var som svårast.Om den kunskap och den människosyn som finns där fick genomsyra hela den svenska sjukvården, skulle den bli så mycket bättre. Men det räcker inte.För att ge verklig värdighet i livets slutskede måste vården också få möjlighet att lindra hela vägen. Det kräver en lagstiftning om dödshjälp som vågar sätta medmänsklighet framför rädsla.Frågan om aktiv dödshjälp är svår men just därför måste vi våga diskutera den. Innan Ines föddes var vi själva emot. Men efter att ha sett vårt barn lida utan möjlighet att uttrycka sin vilja, har vår syn förändrats helt. Erik och Sofia Dahlström Läs artikeln i sin helhet på svd.se (2025-12-01) […]
1 december 2025Foto: Privat Från sin sjukhussäng har Annaliese, 25, sett livet rusa förbi. Samtidigt har hon återupplivats av läkare och gråtit av smärta. Nu har Annaliese bestämt sig för att dö – på sina egna villkor. – Ingen man vill dejta någon som är döende, jag fattar det. Orden kommer från Annaliese Holland, som sett vänner gifta sig och skaffa familj senaste åren. – Alla andras liv går vidare och jag står still. Jag lever inte, jag överlever, varje dag, säger hon till News. Sista hälsningen: Min tur att få välja Efter samtal med läkare och familj har Annaliese valt en läkarassisterad död, något som är lagligt i Australien. – Det är konstigt att vara glad, men jag var lycklig när jag fick veta att jag blivit godkänd, jag grät. Tidigare i år postade hon en video på Tiktok om sorgen över att aldrig få bli mamma. – Jag vill inget hellre än att vara mamma nu. Att få känna ett litet liv inom mig och ta hand om det med omsorgsfull kärlek. Jag vill inget hellre än att en liten människa ska vara beroende av mig, störa min sömn och skapa stök. Jag vill ha de där vardagliga sakerna som att gå till jobbet varje dag. I sin senaste, och kanske sista, video berättar Annaliese om sitt beslut. – Jag har tillbringat över 12 år som en del av ett system – en siffra, inte en person – med adderad smärta. Nu var det min tur att få göra ett val.Läs artikeln i sin helhet på aftonbladet.se (2025-11-26) […]
28 november 2025Foto: Nicolas Economou/NurPhoto/Shutterstock Frankrike närmar sig ett beslut om att tillåta aktiv dödshjälp. Men både långt till höger och vänster finns motstånd – av olika skäl. Frågan är hur länge svenska politiker kan ducka en fråga som övriga Europa har vågat ta tag i, skriver Johanna Frändén. Jag satt på en lunch i Paris omgiven av vänner och vänners vänner när jag ställde den obligatoriska frågan till min bordsgranne vad han jobbar med. – Jag är ledig för vård av anhörig. Jag har just hjälpt min pappa att dö. Svaret fick på inget sätt samtalet på den slamriga bistron att stanna upp. Samtidigt kändes det som om ett existentiellt paradigmskifte flög genom lokalen. Hjälpa pappa att dö. Svårt sjuka människor som inte vill leva längre har i Frankrike rätt att säga nej till livsuppehållande vård och i vissa fall ”sövas djupt tills döden inträder”. Aktivt assisterad dödshjälp genom tabletter eller injektioner är däremot inte tillåtet. Men snart lär det bli ändring på det. I maj i år röstade den franska nationalförsamlingen för att godkänna dödshjälp för myndiga medborgare med en allvarlig eller långt gången obotlig sjukdom som orsakar ett svårt fysiskt eller psykiskt lidande. Johanna Frändén Läs artikeln i sin helhet på dn.se (2025-11-28) […]
6 november 2025Rätten till en värdig död svarar Sanna Samuelsson – som ger slutreplik Foto: Getty REPLIK I Aftonbladet Kultur varnar Sanna Samuelsson för att idén om ”självvald död” riskerar att bli ett uttryck för ett samhälle som inte längre orkar ta hand om gamla, sjuka och funktionshindrade. Men hennes resonemang reducerar frågan om dödshjälp till en välfärdsfråga. Dödshjälp handlar inte om resurser – utan om rätten till självbestämmande när livet blivit outhärdligt. Att vilja dö är inte alltid ett rop på hjälp, utan ibland en önskan att avsluta livet med värdighet. Europadomstolen har slagit fast att rätten att bestämma när och hur man vill dö ingår i rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det är alltså en erkänd mänsklig rättighet, inte en radikal idé. Sverige har undertecknat konventionen men agerar som om denna rätt inte existerar. Läkare som hjälper svårt sjuka att avsluta livet riskerar sin legitimation – vilket i praktiken gör rätten omöjlig att utöva. Samuelsson frågar hur man kan diskutera rätten att dö om man inte kan erbjuda ett värdigt liv. Men rätten till vård och omsorg och rätten att dö står inte i motsats till varandra – de förutsätter varandra. Ingen ska välja döden på grund av bristande vård men den som trots god vård eller omsorg inte längre vill tvingas lida måste respekteras. I länder med laglig dödshjälp är det inte utsatta som söker den, utan människor med obotliga sjukdomar vars lidande inte längre går att lindra. Det är det lidandet vi måste våga tala om – det som sakta utplånar det som gör livet till liv.Kritiker pekar ofta på Kanada och Nederländerna som varnande exempel, i regel dock utan nyanser. Men i dessa och många andra länder är dödshjälpen noggrant reglerad, med flera oberoende medicinska bedömningar och effektiva kontrollsystem. Det går att lagstifta utan att ”öppna dörren på vid gavel” – att skydda både den som vill leva och den som vill dö.Det är ironiskt att just Sverige, landet som gjort valfrihet till ideologi och där 80 procent av befolkningen stödjer dödshjälp, vägrar acceptera valfrihet just i livets slut. Modern medicin förlänger livet bortom vad som tidigare var möjligt men riskerar samtidigt att göra döendet till ett misslyckande. Att låta människor välja när de vill dö är inte att ge upp hoppet utan att återge döden en mänsklig dimension. De som väljer dödshjälp beskriver ofta lugn och trygghet; de vet att det finns en utväg ur lidandet. Här i landet fortsätter vi dock att debattera utan att agera. Vi blundar för att endast resursstarka personer kan resa till Schweiz för att dö samtidigt som andra får finna sig i att lida till sista andetaget. Vi talar om värdighet men vågar inte ge den juridisk form. Det är dags att sluta gömma sig bakom etiska dimridåer – döden är en del av livet. Alla åkommor går inte att bota. Allt lidande går inte att lindra. När ska svenska politiker inse det?Rätten till dödshjälp står inte i motsats till rätten till vård. De är båda uttryck för samma princip: att varje människa ska få bestämma över sin kropp, sitt liv och sin död. Ett samhälle som värnar människovärdet måste kunna säga två saker samtidigt: Ingen ska behöva dö för att slippa lidande som går att lindra – men ingen ska heller tvingas leva i lidande som inte längre går att uthärda. Dödshjälp är inte en kapitulation, utan en sista akt av mänsklig frihet – och kanske just där finns insikten om vad ett värdigt liv egentligen betyder.Styrelsen för Rätten till en värdig död (RTVD):Aud Sjökvist, ordförandeRolf Ahlzén, vice ordförandeYasmine BladeliusTeodor ChallisMarcus EmasWalter GuldbrandzénMatts GustafssonNiels Paarup-PetersenViktoria SödergrenLäs artikeln i sin helhet på aftonbladet.se (2025-11-06) […]
27 oktober 2025I över 20 år har Gabriela Jaunin hjälpt människor att dö. Vid det första tillfället kräktes hon när hon kom hem – men nu tycker hon främst att det känns meningsfullt att kunna bidra till att svårt sjuka människor får dö på sina villkor. Gabriela berättar att majoriteten av de personer som hjälper dör hemma – det är där de flesta vill dö. I artikeln funderar Gabriela lite över faktum att assisterad dödshjälp inte är tillåtet överallt. Hon är medveten om att det är en svår etisk fråga. I Schweiz har inställningen till dödshjälp förändrats under åren. I dag är det mindre tabu, men även här finns det fortfarande de som är kritiska – däribland Gabrielas föräldrar. Främst handlar det då om religiösa argument. – Varför ska någon från kyrkan, eller en läkare, välja åt dig? Alla är sin egen person och allas val borde respekteras, hur vår livsresa än ser ut och vad vi än tror på. Vi har rätt att välja det mesta i livet – varför inte hur och när vi vill dö? Lina Norman Läs artikeln i sin helhet på GP.se (2025-10-25) […]
23 oktober 2025Foto: aip.se ”Ingen ska behöva ligga i en sjukhussäng och skrika sig hes efter döden. Ingen son ska behöva kväva sin far för att han inte ska lida. Att svenska politiker ännu inte tillsatt en utredning om dödshjälp under strikt reglerade former är inte värdigt ett land som Sverige”, skriver juristen Aud Sjökvist, samt läkaren Rolf Ahlzén, båda aktiva i organisationen Rätten till en värdig död. För några veckor sedan kunde vi i DN läsa om hur Anders förra hösten hjälpt sin 97-åriga far, Rolf, att dö. Rolf hade ramlat på äldreboendet och brutit lårbenet. Komplikationer tillstötte efter operationen och Rolf överfördes till sjukhusets palliativa avdelning, där man dock inte lyckades hålla honom smärt- och ångestfri. Efter att han i flera dagar vädjat om att få dö, uppfyllde Rolf till slut sin pappas önskemål, genom att ta tag om Rolfs mun och näsa och täppa till hans luftvägar. DNs reportage är både djupt berörande och upprörande. Det Anders gjorde var ingen ond handling. Det var heller ingen slump. Det var ett desperat försök att uppfylla en döende människas sista önskan – en önskan som Anders gång på gång hade upprepat för anhöriga: ”Hjälp mig dö.” I dag är Anders dömd för dråp. Men den verkliga domen riktas mot det svenska samhället. Det är bristen på tydlig lagstiftning som lämnar människor som Rolf utan möjlighet att avsluta livet på ett värdigt sätt – och anhöriga som Anders i ett omöjligt moraliskt dilemma. Rolf var inte ensam. I Sverige får en stor andel av de personer som dör en förväntad död under kortare eller längre tid mer eller mindre omfattande vårdinsatser, palliativ vård. Vissa av dessa personer lider svårt. Data från Svenska Palliativregistret visar att så är fallet, trots satsningar på den palliativa vården. Medicinska metoder kan lindra, men inte alltid – vissa typer av fysisk smärta är extremt svåra att behandla, och lidandet kan ha många olika former. En mindre andel av de patienter som avlider inom specialiserad palliativ vård får så kallad palliativ sedering, och får därmed sova den allra sista tiden innan döden inträder. Sådan terminal sedering utförs även på andra håll än inom palliativmedicinen. Av Läkaresällskapets ”Etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede” framgår dock att ”Läkarens specialitet, medicinska erfarenhet, religion och attityd gentemot palliativ sedering påverkar i vilken utsträckning läkaren ordinerar palliativ sedering”. En döende patient har således inte någon rätt att kräva palliativ sedering, och läkares inställning till denna varierar mycket. Rolf erbjöds inte att få sova in i döden. När smärtan, ångesten och känslan av meningslöshet tar över finns i dag därför bara två alternativ: fortsätta lida – eller ta sitt liv själv. För svårt sjuka och svaga äldre är det senare ofta fysiskt omöjligt. Anders berättar att hans pappa ”skrek att han ville dö”. Personal vittnar om samma sak. Ändå hade Rolf inga lagliga möjligheter att avsluta sitt liv på sina egna villkor. Ska det verkligen vara så i ett land med höga humanitära och demokratiska ambitioner? Motståndarna till dödshjälp varnar för ett ”sluttande plan”. Men i de många länder som infört dödshjälp finns sedan decennier lagar som gör det möjligt för människor med outhärdligt lidande att avsluta lidandet med medicinsk hjälp. Processerna är strikta, kräver noggranna läkarbedömningar och dokumentation – och ger den som vill dö möjlighet att göra det värdigt, utan att anhöriga tvingas ta saken i egna händer. Erfarenheterna visar att det går att kombinera rättssäkerhet med medkänsla. Det är inte dödshjälpen som är problemet – det är avsaknaden av den. Ingen ska behöva ligga i en sjukhussäng och skrika sig hes efter döden. Ingen son ska behöva kväva sin far för att han inte ska lida. Att svenska politiker ännu inte tillsatt en utredning om dödshjälp under strikt reglerade former är inte värdigt ett land som Sverige. Vi accepterar att människor får tacka nej till eller avsluta livsuppehållande vård och då få sova in i döden. Varför ska inte den som är obotligtsjuk eller lider outhärdligt men inte är i behov av livsuppehållande vård ha rätt att få avsluta livet när endast lidandet återstår? Tillsätt omedelbart en dödshjälpsutredning med uppdraget att ta fram tydliga regler, medicinska kriterier och kontrollsystem – så att människor som Rolf kan få ett värdigt slut och människor som Anders slipper bli brottslingar för att de visar medkänsla. Det är hög tid att Sverige slutar ducka för frågan. Människor lider här och nu. Anders fall är ett rop på förändring. Aud Sjökvist, jurist och ordförande, Rätten till en värdig dödRolf Ahlzén, läkare och vice ordförande, Rätten till en värdig död Aktuellt i Politiken (2025-10-22) […]