Rätten till en värdig död – RTVD är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening som arbetar för att du, om du vill, ska ha möjlighet att slippa en långdragen och plågsam sista tid på sjukhus eller hospice och i stället få ett värdigt avslut på livet, genom lagreglerad dödshjälp. Lagstiftning av detta slag förutsätter en bred och gedigen utredning; RTVD vill se en parlamentarisk utredning.
Bjud in RTVD
Vi erbjuder föreläsningar för grupper och organisationer som vill veta mer om frågeställningar kring dödshjälp. Kontakta oss för mer information
Aktuellt
6 november 2025Rätten till en värdig död svarar Sanna Samuelsson – som ger slutreplik
Foto: Getty
REPLIK I Aftonbladet Kultur varnar Sanna Samuelsson för att idén om ”självvald död” riskerar att bli ett uttryck för ett samhälle som inte längre orkar ta hand om gamla, sjuka och funktionshindrade. Men hennes resonemang reducerar frågan om dödshjälp till en välfärdsfråga. Dödshjälp handlar inte om resurser – utan om rätten till självbestämmande när livet blivit outhärdligt. Att vilja dö är inte alltid ett rop på hjälp, utan ibland en önskan att avsluta livet med värdighet.
Europadomstolen har slagit fast att rätten att bestämma när och hur man vill dö ingår i rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Det är alltså en erkänd mänsklig rättighet, inte en radikal idé. Sverige har undertecknat konventionen men agerar som om denna rätt inte existerar. Läkare som hjälper svårt sjuka att avsluta livet riskerar sin legitimation – vilket i praktiken gör rätten omöjlig att utöva.
Samuelsson frågar hur man kan diskutera rätten att dö om man inte kan erbjuda ett värdigt liv. Men rätten till vård och omsorg och rätten att dö står inte i motsats till varandra – de förutsätter varandra. Ingen ska välja döden på grund av bristande vård men den som trots god vård eller omsorg inte längre vill tvingas lida måste respekteras. I länder med laglig dödshjälp är det inte utsatta som söker den, utan människor med obotliga sjukdomar vars lidande inte längre går att lindra. Det är det lidandet vi måste våga tala om – det som sakta utplånar det som gör livet till liv.Kritiker pekar ofta på Kanada och Nederländerna som varnande exempel, i regel dock utan nyanser. Men i dessa och många andra länder är dödshjälpen noggrant reglerad, med flera oberoende medicinska bedömningar och effektiva kontrollsystem. Det går att lagstifta utan att ”öppna dörren på vid gavel” – att skydda både den som vill leva och den som vill dö.Det är ironiskt att just Sverige, landet som gjort valfrihet till ideologi och där 80 procent av befolkningen stödjer dödshjälp, vägrar acceptera valfrihet just i livets slut.
Modern medicin förlänger livet bortom vad som tidigare var möjligt men riskerar samtidigt att göra döendet till ett misslyckande. Att låta människor välja när de vill dö är inte att ge upp hoppet utan att återge döden en mänsklig dimension. De som väljer dödshjälp beskriver ofta lugn och trygghet; de vet att det finns en utväg ur lidandet. Här i landet fortsätter vi dock att debattera utan att agera. Vi blundar för att endast resursstarka personer kan resa till Schweiz för att dö samtidigt som andra får finna sig i att lida till sista andetaget. Vi talar om värdighet men vågar inte ge den juridisk form. Det är dags att sluta gömma sig bakom etiska dimridåer – döden är en del av livet. Alla åkommor går inte att bota. Allt lidande går inte att lindra. När ska svenska politiker inse det?Rätten till dödshjälp står inte i motsats till rätten till vård. De är båda uttryck för samma princip: att varje människa ska få bestämma över sin kropp, sitt liv och sin död. Ett samhälle som värnar människovärdet måste kunna säga två saker samtidigt: Ingen ska behöva dö för att slippa lidande som går att lindra – men ingen ska heller tvingas leva i lidande som inte längre går att uthärda. Dödshjälp är inte en kapitulation, utan en sista akt av mänsklig frihet – och kanske just där finns insikten om vad ett värdigt liv egentligen betyder.Styrelsen för Rätten till en värdig död (RTVD):Aud Sjökvist, ordförandeRolf Ahlzén, vice ordförandeYasmine BladeliusTeodor ChallisMarcus EmasWalter GuldbrandzénMatts GustafssonNiels Paarup-PetersenViktoria SödergrenLäs artikeln i sin helhet på aftonbladet.se (2025-11-06) […]
27 oktober 2025I över 20 år har Gabriela Jaunin hjälpt människor att dö. Vid det första tillfället kräktes hon när hon kom hem – men nu tycker hon främst att det känns meningsfullt att kunna bidra till att svårt sjuka människor får dö på sina villkor. Gabriela berättar att majoriteten av de personer som hjälper dör hemma – det är där de flesta vill dö.
I artikeln funderar Gabriela lite över faktum att assisterad dödshjälp inte är tillåtet överallt. Hon är medveten om att det är en svår etisk fråga. I Schweiz har inställningen till dödshjälp förändrats under åren. I dag är det mindre tabu, men även här finns det fortfarande de som är kritiska – däribland Gabrielas föräldrar. Främst handlar det då om religiösa argument.
– Varför ska någon från kyrkan, eller en läkare, välja åt dig? Alla är sin egen person och allas val borde respekteras, hur vår livsresa än ser ut och vad vi än tror på. Vi har rätt att välja det mesta i livet – varför inte hur och när vi vill dö?
Lina Norman
Läs artikeln i sin helhet på GP.se (2025-10-25) […]
23 oktober 2025Foto: aip.se
”Ingen ska behöva ligga i en sjukhussäng och skrika sig hes efter döden. Ingen son ska behöva kväva sin far för att han inte ska lida. Att svenska politiker ännu inte tillsatt en utredning om dödshjälp under strikt reglerade former är inte värdigt ett land som Sverige”, skriver juristen Aud Sjökvist, samt läkaren Rolf Ahlzén, båda aktiva i organisationen Rätten till en värdig död.
För några veckor sedan kunde vi i DN läsa om hur Anders förra hösten hjälpt sin 97-åriga far, Rolf, att dö. Rolf hade ramlat på äldreboendet och brutit lårbenet. Komplikationer tillstötte efter operationen och Rolf överfördes till sjukhusets palliativa avdelning, där man dock inte lyckades hålla honom smärt- och ångestfri. Efter att han i flera dagar vädjat om att få dö, uppfyllde Rolf till slut sin pappas önskemål, genom att ta tag om Rolfs mun och näsa och täppa till hans luftvägar.
DNs reportage är både djupt berörande och upprörande. Det Anders gjorde var ingen ond handling. Det var heller ingen slump. Det var ett desperat försök att uppfylla en döende människas sista önskan – en önskan som Anders gång på gång hade upprepat för anhöriga: ”Hjälp mig dö.”
I dag är Anders dömd för dråp. Men den verkliga domen riktas mot det svenska samhället. Det är bristen på tydlig lagstiftning som lämnar människor som Rolf utan möjlighet att avsluta livet på ett värdigt sätt – och anhöriga som Anders i ett omöjligt moraliskt dilemma.
Rolf var inte ensam. I Sverige får en stor andel av de personer som dör en förväntad död under kortare eller längre tid mer eller mindre omfattande vårdinsatser, palliativ vård. Vissa av dessa personer lider svårt. Data från Svenska Palliativregistret visar att så är fallet, trots satsningar på den palliativa vården. Medicinska metoder kan lindra, men inte alltid – vissa typer av fysisk smärta är extremt svåra att behandla, och lidandet kan ha många olika former.
En mindre andel av de patienter som avlider inom specialiserad palliativ vård får så kallad palliativ sedering, och får därmed sova den allra sista tiden innan döden inträder. Sådan terminal sedering utförs även på andra håll än inom palliativmedicinen.
Av Läkaresällskapets ”Etiska riktlinjer för palliativ sedering i livets slutskede” framgår dock att ”Läkarens specialitet, medicinska erfarenhet, religion och attityd gentemot palliativ sedering påverkar i vilken utsträckning läkaren ordinerar palliativ sedering”. En döende patient har således inte någon rätt att kräva palliativ sedering, och läkares inställning till denna varierar mycket. Rolf erbjöds inte att få sova in i döden.
När smärtan, ångesten och känslan av meningslöshet tar över finns i dag därför bara två alternativ: fortsätta lida – eller ta sitt liv själv. För svårt sjuka och svaga äldre är det senare ofta fysiskt omöjligt. Anders berättar att hans pappa ”skrek att han ville dö”. Personal vittnar om samma sak. Ändå hade Rolf inga lagliga möjligheter att avsluta sitt liv på sina egna villkor. Ska det verkligen vara så i ett land med höga humanitära och demokratiska ambitioner?
Motståndarna till dödshjälp varnar för ett ”sluttande plan”. Men i de många länder som infört dödshjälp finns sedan decennier lagar som gör det möjligt för människor med outhärdligt lidande att avsluta lidandet med medicinsk hjälp. Processerna är strikta, kräver noggranna läkarbedömningar och dokumentation – och ger den som vill dö möjlighet att göra det värdigt, utan att anhöriga tvingas ta saken i egna händer.
Erfarenheterna visar att det går att kombinera rättssäkerhet med medkänsla. Det är inte dödshjälpen som är problemet – det är avsaknaden av den.
Ingen ska behöva ligga i en sjukhussäng och skrika sig hes efter döden. Ingen son ska behöva kväva sin far för att han inte ska lida. Att svenska politiker ännu inte tillsatt en utredning om dödshjälp under strikt reglerade former är inte värdigt ett land som Sverige.
Vi accepterar att människor får tacka nej till eller avsluta livsuppehållande vård och då få sova in i döden. Varför ska inte den som är obotligtsjuk eller lider outhärdligt men inte är i behov av livsuppehållande vård ha rätt att få avsluta livet när endast lidandet återstår?
Tillsätt omedelbart en dödshjälpsutredning med uppdraget att ta fram tydliga regler, medicinska kriterier och kontrollsystem – så att människor som Rolf kan få ett värdigt slut och människor som Anders slipper bli brottslingar för att de visar medkänsla.
Det är hög tid att Sverige slutar ducka för frågan. Människor lider här och nu. Anders fall är ett rop på förändring.
Aud Sjökvist, jurist och ordförande, Rätten till en värdig dödRolf Ahlzén, läkare och vice ordförande, Rätten till en värdig död
Aktuellt i Politiken (2025-10-22) […]
16 oktober 2025Foto: Matilde Campodonico/AP/TT
Uruguay har godkänt en lag som legaliserar dödshjälp. Landet sällar sig därmed till en handfull andra länder där allvarligt sjuka patienter lagligt kan få hjälp att avsluta sina liv.
20 av 31 närvarande i senaten röstade för lagförslaget efter en tio timmar lång debatt om frågan. Förslaget godkändes av underhuset i augusti.
Lagen innebär att vuxna personer som är medborgare eller bor i Uruguay som har den psykiska förmågan att ta ett sådant beslut, och är i det avslutande stadiet av en obotlig sjukdom som orsakar dem lidande, kan få dödshjälp.
TT
Läs nyheten på SVT (2025-10-16) […]
9 oktober 2025Den 3 och 4 oktober 2025 träffades representanter för de nordiska dödshjälpsföreningarna i Stockholm – RTVD var i år värd för mötet. Syftet med de årliga mötena är i första hand att diskutera hur föreningarna kan hjälpa varandra framåt i frågan om legalisering av dödshjälp. För närvarande är Danmark det enda av de nordiska länderna som tillsatt en utredning – initiativet till en bred samhällsdebatt togs ursprungligen av statsminister Mette Frederiksen.
Årets nordiska möte inleddes med en öppen föreläsning av Henrik Ahlenius, postdoktor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Henrik är även huvudförfattare av Smers (Statens medicinsk-etiska råd) rapport Dödshjälp – En internationell utblick (Smer 2024:4). Temat för föreläsningen var just det internationella perspektivet, vilket blev en central diskussionspunkt under det nordiska mötet. Vad är det som gör att sekulariserade länder som de nordiska halkar efter länder där kyrkan och religion har ett mycket starkt fäste? […]
27 september 2025Foto: Paul Hansen
Förra hösten vädjade 97-årige Rolf i flera dagar om att få dö. Till slut uppfyllde sonen Anders sin pappas önskemål – och greps därefter för mord. DN har följt Anders under en historisk rättsprocess.
– Jag kommer alltid att stå för vad jag har gjort. Mitt samvete kräver det, säger han.
Strax efter klockan 14 en dag i oktober 2024 bestämmer sig Anders. Han tar tag om sin pappa Rolfs mun och näsa och täpper till luftvägarna. Den gamle lyfter sina armar för att freda sig.
Anders lutar sig framåt och talar i sin pappas öra.
– Det är nu jag hjälper dig att dö.
Pappan lägger sakta ner sina armar.
När han är säker på att det är över släpper Anders taget. Han pussar och kramar sin pappa och sjunker ihop på en stol.
Han gråter. Men han ångrar sig inte.
Några minuter senare kommer Anders syster Maria in genom dörren.
– Jag förstår, säger hon och kramar om sin bror.
Sedan trycker Anders på larmet som hänger i en sladd från väggen.
Det är så Anders minns den där dagen i höstas på avdelningen för palliativ vård på ett sjukhus i Stockholmstrakten.
En undersköterska har hört larmet och kommer till rummet. På sängkanten sitter Anders. Maria står på andra sidan och stryker sin pappa över håret.
– Jag har avslutat min pappas liv, säger Anders.
Det tar några sekunder för undersköterskan att ta in budskapet. Sedan rusar hon till mötesrummet längre bort i korridoren och berättar för kollegorna vad som har hänt.
– Du måste ha hört fel, säger en kollega.
En efter en kommer fler släktingar in i rummet där Rolf ligger.
När överläkaren strax därefter ansluter är Anders blek. Han sitter nedsjunken i en stol, men talar tydligt:
– Min pappa ville att jag skulle hjälpa honom. Jag gjorde som han sa. Jag uppfyllde hans sista önskan.
Klockan 14.20 dödförklarar överläkaren Rolf.
När den första polispatrullen kommer sitter fem nära släktingar runt Rolfs säng. En teddybjörn ligger vid den dödes huvud. Flera gråter stilla och de anhöriga turas om att hålla Rolfs kallnande händer innan ytterligare patruller ansluter.
Klockan 15.16 grips Anders misstänkt för mord och ett tiotal poliser rör sig nu på avdelningen för att säkra brottsplatsen. Anders tas till ett avsides rum och förhörs.
Familjen bodde på 1960-talet i en lägenhet i en Stockholmsförort. Mamma Lisbeth var en pratglad och positiv hemmafru som hade bra kontakt med de andra i området.
Pappa Rolf jobbade som hantverkare och det blev ofta långa dagar. Anders och hans äldre syskon Maria och Johan minns en snäll och omtänksam pappa som alltid var mån om att barnen hade det bra. Men han ville ha ordning och reda.
– Dojorna stod nästan aldrig där de skulle stå och jackan hängde i hans ögon nästan aldrig rätt, säger Johan.
Det var en fin uppväxt, enligt syskonen. Men föräldrarna gled isär, och i början av 70-talet skilde de sig.
– Farsan var tokkommunist på 60-talet. Och jag är tvärtom. Han var så arg på mig vid ett tillfälle och sa: ”När du knackar på dörren till Sankte Per så kommer han fan inte att öppna, ska du veta”, säger Anders.
Anders är rättfram. Johan och Maria är snarare diplomatiskt sinnade och håller inte med om beskrivningen av pappans politiska övertygelse.
– De som känner mig vet hur jag är. Jag säger som jag tycker, säger Anders.
Och han talar väl om sin pappa.
Rolf kunde uppfattas som tystlåten, enligt syskonen. Samtidigt hade han en obändig vilja och starka åsikter, inte minst i samhällsfrågor – och om vilka regler som gällde i familjen. Bilden blir tydlig när syskonen berättar historia efter historia om honom.
– Jag ringde farsan och sa att jag ville köpa en bil. Det var väl 1975 ungefär. 14 000 spänn skulle de ha. Men när han fick höra att det var en amerikanare så hördes bara ett klick, säger Johan.
Syskonen skrattar tillsammans åt minnena, och hur pappans tjat om ordning satte sina spår.
– När man sätter sig i bilen så klappar man sådär med fötterna mot varandra för att få bort snön. Jag kan komma på mig själv med att jag fortfarande gör det, säger Maria.
Rolf började fundera på om livet var värt att leva när han flyttade till ett äldreboende 2021.
Men fram till dess hade han njutit av livet som pensionär. Han hade gjort många utlandsresor tillsammans med sin sambo Britta. Han var samhällsintresserad och hade läst mycket. Men när synen blev sämre ändrades något.
– Det blev tydligt när de var på en skidresa. Han kunde ju inte se ojämnheterna i snön ordentligt så han föll och skadade sig, säger Johan.
Efter händelsen slutade han läsa och började i stället lyssna på ljudböcker. På äldreboendet försvann hans energi snabbt. Han var då 94 och hälsan hade börjat svikta.
– Han tappade liksom livsgnistan och slutade lyssna. Han började prata om kyrkogården och om det inte var dags snart, säger Anders.
En morgon i slutet av september 2024 föll Rolf illa på sitt rum och lårbenet knäcktes. Smärtorna var så kraftiga att ambulanspersonalen inte lyckades få kontakt med honom. En natt några dagar senare flyttades han till den palliativa avdelningen. Anders och andra i familjen vakade i timtal vid den gamles sida.
– Han började skrika. Han ville att personalen skulle döda honom. Och han krävde att jag skulle göra det, säger Anders.
Rolf upprepade sina önskemål om att få dö så fort han hörde att någon var i närheten. Britta, de tre barnen Johan, Maria och Anders och två av barnbarnen berättar att Rolf bad dem att döda honom. För polisen vittnar även personal på den palliativa avdelningen om de ständiga kraven som Rolf skrek ut. Men fanns det egentligen någon möjlighet att tillmötesgå Rolfs önskan?
Den centerpartistiska riksdagsledamoten Niels Paarup-Petersen reagerar starkt på historien om Rolfs öde när DN beskriver händelsen.– Det är den sista friheten att få välja när man ska dö. Men det ska självklart ske under rätt förutsättningar. Det ska inte vara så att man kväver någon.Han sitter i styrelsen för organisationen Rätten till en värdig död, RTVD, som arbetar för att personer som önskar att man ska kunna få ett ”värdigt avslut på livet” genom lagreglerad dödshjälp. RTVD, som är en partipolitiskt och religiöst obunden organisation, vill att regeringen utreder frågan. Numera är samtliga partier förutom Socialdemokraterna och Kristdemokraterna också positiva till en sådan utredning – men ännu har inget hänt.– Jag tycker att det är absurt att det inte utreds. Vi måste alla dö. Men frågan är: Ska vi behöva lida på vägen dit? undrar Niels Paarup-Petersen.
Adam Svensson
Läs hela artikeln på Dagens nyheter 97-årige Rolf fick dödshjälp. Nu berättar sonen – ”Hans sista önskan”. […]