”Det är som att jag vore i slutet av en mening”, säger Elisabet Abelin-Norell från sitt hem i Sarlat i Frankrike. ”Det finns en början på den, det finns kommatecken i den. Efter det sista skiljetecknet finns en fortsättning och det är just där jag befinner mig nu. Jag tror den kommer att sluta med ett kolon och därefter ett eller ett par sammanfattande ord. Eller så blir det bara en punkt.”

Om några veckor ska Elisabet få hjälp att avsluta sitt liv av organisationen Dignitas i Schweiz. Tanken på det fyller henne med kraft och trygghet. Det är så konstigt, säger hon, att man inte vågar tala om döden. Man talar ju om livet som döden är en del av.

– Det kan låta drastiskt, men varför skulle inte ett dödsfall kunna innebära glädje? Jag tänker på mig och min situation. Avlida. Delar man ordet i ”av” och ”lida” betyder det att man blir av med sitt lidande, vilket för mig är något glädjande.

Sedan flera år tillbaka upplever Elisabet, som hunnit fylla 85, att livet mist sin kvalitet. Både syn och hörsel är starkt degenererade, och låter henne inte längre ta del av tillvaron som hon skulle vilja. Det gör ont. För Elisabet älskar livet, och egentligen vill hon leva.

– Och det är det som är så jäkligt. Att jag fortfarande kan känna livslust, en slags nyfikenhet på livet. Och så tar det farväl av mig.

► Läs hela artikeln Det ska bli spännande att dö (vi: 2020-11-13)