I Sverige använder vi ordet ”dödshjälp” som paraplyterm för åtgärder som syftar till att avsluta en svårt sjuk patients liv på patientens egen begäran.
Det finns två olika typer av dödshjälp, nämligen eutanasi och assisterat döende.
Vid dödshjälp i form av eutanasi är det en annan person än patienten själv, typiskt sett en läkare eller sjuksköterska, som utför den avgörande handling som leder till
patientens död. När det däremot är patienten själv som utför den dödande handlingen, genom att till exempel inta ett dödligt läkemedel som förskrivits av läkare, kallas det för läkarassisterat döende.
Det som här kallas ”läkarassisterat döende” benämns av vissa som ”läkarassisterat
självmord”. RTVD använder inte detta uttryck eftersom läkarassisterat döende inte har självmordets kännetecken. Självmord är ofta en förtvivlad och oöverlagd handling som i många fall bottnar i psykisk sjukdom. Läkarassisterat döende föregås inte sällan av palliativ vård i någon form och är resultatet av både svåra överväganden och diskussioner med den läkare som sedan förskriver det dödliga läkemedlet.
I Sverige talar vi inte längre om aktiv dödshjälp, bland annat på grund av att uttrycket antyder att dödshjälp också kan vara passiv. Exempelvis skulle en läkares beslut att avstå från att sätta in livsuppehållande behandling kunna vara passiv dödshjälp. Ett sådant beslut kombineras dock ofta med behandling i syfte att lindra till exempel svår smärta, vilket är en aktiv handling.
Vad är inte dödshjälp?
Slutligen räknas så kallad palliativ sedering, där patientens medvetandegrad sänks med hjälp av lugnande och ångestdämpande medel, heller inte som dödshjälp.
Sedering, där patienten med vissa mellanrum väcks, kallas intermittent palliativ sedering och sådan sedering som innebär att patienten sover tills döden inträffar kallas kontinuerlig eller terminal palliativ sedering. Dessa förfaranden tillämpas för att lindra symtom men anses i sig inte påskynda dödens inträde, varför de inte ses som dödshjälp.
Vilka dödshjälpsmodeller finns?
I allt fler länder har dödshjälp legaliserats och i ett antal pågår det politisk-juridiska
processer för att tillåta dödshjälp i någon form. Två modeller dominerar, Oregonmodellen och Beneluxmodellen.
Oregonmodellen introducerades i den amerikanska delstaten Oregon 1997 och
möjliggör för läkare att skriva ut en dödlig dos läkemedel som patienten intar själv (så kallat assisterat döende). Kravet är att patienten bedöms ha högst sex månader kvar att leva.
Beneluxmodellen etablerades i Nederländerna på 1970-talet och tillämpas numera även i Belgien och Luxemburg. Det grundläggande kravet för att kunna få dödshjälp är att man har ett outhärdligt lidande som inte kan lindras på annat sätt. Det finns inget krav på att man ska lida av en dödlig sjukdom och även personer som lider av psykisk sjukdom kan komma i fråga. I Beneluxländerna är så kallad eutanasi tillåten, där patientens läkare utför den avgörande handling som leder till patientens död.